Jag är född våren 1968, alltså blir jag snart 41 år. Sedan blir jag 42, 43, 44 osv. Det är liksom så det fungerar, för alla - för varje år som går så blir man ett år äldre.
I dag är det "fult" att bli gammal. Samtidens krav på oss är att vi ska vara "De sex S:en" = Snygg, Smart, Social, Smal, Stark och Självständig - och dessutom UNG! Egenskaperna som börjar med bokstaven S kan vi, mer eller mindre, göra något åt för att förbättra våra förutsättningar. Man kan kamma till sig för att bli snyggare, studera för att bli smartare eller träna på gym för att bli starkare. Men vi KAN INTE förbli unga!
Vi kan "luras" - klä oss ungdomligt, ha en ungdomlig livsstil, använda antirynkkräm, eller botoxa oss. Men det spelar ingen roll, är man 41 så är man 41, är man 54 så är man 54.
Missförstå mig rätt! Jag tycker att det är helt ok att ta hand om sitt utseende, vara intresserad av mode och vilja vara up to date - det har ju inte med ålder att göra. Det finns inget "bäst före datum" för viljan och möjligheten att vilja vara tilltalande. Men att inte vilja/våga stå för sin ålder, är inte det tokigt? Varför säga att man är 40+ när man är 52? Min tanke är att det måste väl ändå vara bättre att säga att man är 52 och eventuellt få höra komplimanger för att man ser yngre ut än att folk tänker tvärtom - att man ser rätt trött och sliten ut för att vara 40...
Vi kan inte göra ett dugg åt att vi åldras. För det gör vi hela tiden - allihop - även ungdomarna!
Jag brukar skoja och säga att kvinnokroppens värsta fiender är GRAVIDITETER och GRAVITATIONEN. De liksom får allt att svälla och hänga...
När vi åldras så förändras vi, helt naturligt, jag lovar. Håret blir grått, rynkorna blir mer och mer markanta, huden blir mindre spänstig osv. osv... Allt ska motarbetas, eller hur?!
Jag tror inte att vi överhuvudtaget kan förstå hur mycket pengar det tjänas på våra ständiga jakt på ungdom och vår skräckslagna rädsla över att behöva visa att vi åldras. Att vi inte förstår det och att vi går på det!
Ålder är en siffra på ett papper! Det finns ungdomliga, entusiastiska och livsglada 70-åringar likväl som det finns trötta och slitna 25-åringar. Det har inte med åldern att göra.
Jag efterlyser fler människor, både män och kvinnor som vill och vågar stå för sin ålder - även efter att de har fyllt 30 år. Gärna också offentliga och kända personer som kan tjäna som förebilder. Det behövs ska gudarna veta. Tyvärr tror jag att det blir svårt att vaska fram några kändisar som är olyfta och obotoxade som vill stå för både ålder och utseende...
På Aftonbladet kan man läsa om Gunilla som skrev en bok när hon hamnade i en 40-årskris. Den heter ”När jag fyller 40 ska jag vara snygg, rik och lycklig. Och yngre.” Det säger ju allt...
(Ps. stavningskontrollen här på bloggen tyckte att ordet SMARTARE var felstavat och förselog istället SMÄRTARE - vojne, vojne vilken värld vi lever i...)



































