Varför jämför du dig? Om semesterlycka och avundsjuka.

Så här i sommar- och semestertider svämmar våra sociala medier över att bilder på vackra solnedgångar, mysig grillmiddagar, romantiska restaurangbesök, perfekta familjer och lyckliga stunder på exotiska platser. ALLA har det så fantastiskt bra! Eller?

Det är lätt för oss att jämföra oss med andra.
Men vad är det vi jämför oss med?
Vi får ju bara se en millisekund och en bråkdel av våra vänners "perfekta" liv på Facebook och andra sociala medier. En millisekund som har valts ut med stor omsorg och där allt det där andra som ett taskigt motljus, en odiskad disk eller griniga barn helt har valts bort.

Jag blir glad när jag ser att andra mår bra och visar upp härliga bilder i sociala medier. Jag blir glad för att de verkar ha det bra. Där och då.
Deras liv har ju ingenting med mitt liv att göra så tillvida att jag skulle varken bli lyckligare eller olyckligare om de inte befann sig på den där fantastiska stranden.
Jag blir glad och hoppas att de verkligen har det så bra som det ser ut.

Men för en del blir de soliga flödet på Facebook snarare ett hån.
En påminnelse om att de inte har råd att boka resa i år heller.
Ett konstaterande att de aldrig skulle gå att göra allt det där härliga som andra gör så länge barnen är små och i trotsåldern.
Eller en ledsam tankeställare som konstaterar att familjelivet (eller singellivet) inte alls känns så där romantiskt och perfekt just nu.
Och vet du vad. Det är ok.
Livet är inte alltid perfekt.
Om inte ditt är det just nu, så innebär det inte att det är ett ständigt pågående stadium.
Det kommer att förändras. Och ju snabbare du inser att du får göra det bästa av din situation - utan att överhuvud taget jämföra dig med andra. Desto snabbare kommer det att ske.

Kom ihåg att det vi visar upp ofta är en putsad fasad.
En retuscherad och glorifierad bild av vårt liv.
Det behöver inte alls vara fel i det. Tvärt om!
Låt det vara en inspirationskälla.

Sluta också att jämföra dig i syfte att du ska konstatera att alla andra kan och får.... medan du inte har någon möjlighet.
Livet är inte rättvist. Punkt.
Vi lever våra liv. En del av det vi möter och går igenom styr vi över. Annat inte.
Men någon total rättvisa finns inte.
Vi som bor i Sverige har dock generellt ganska mycket mer att vara glada och tacksamma över än personer som lever på många andra ställen i världen.
Men det betyder så klart inte att vi alltid har det bra....

Sluta känna dig avundsjuk och vara missunnsam  över saker som inte du har (just nu), kan få (just nu) eller gör (just nu).
Försök istället hitta det som du kan må bra av i ditt liv.
Det är inte alls säkert att livet är så där rosenrött och skimrande där på stranden på Bahamas. Och det kan inte du påverka.
Det du kan påverka är dina dagar där du är. Det är inte någon rangordning på var man är lyckligast och vad man måste göra. Det kan vara precis lika underbart med en god kopp te och en deckare uppkrupen i soffan med favoritfilten.
Eller en skön promenad i skogen.

När du slutar jämföra dig med andra och börjar leta godbitar och guldkanter i ditt liv så är DU en vinnare. Oavsett var andra är och gör.
Och du, glöm inte att dela med dig med en bild av dina lyckliga stunder för att inspirera andra ;-).

Arbeta, men glöm inte bort att leva.

Lever du för att jobba?
Eller jobbar du för att leva?
I bästa fall hittar du en bra kombination.

Idag är det måndag igen och livet liksom rusar på som om det snabbspolades Fast Forward mellan varven. Ibland känns det som att det bara är måndagar och fredagar som existerar.
För mig är det jätteviktigt att ha ett jobb som jag trivs med och där jag känner att jag kan bidra. Jag tycker om att jobba och mitt jobb kan få mig att må riktigt bra.
Men oavsett hur mycket man tycker om sitt jobb så är det viktigt med balansen.
Balansen mellan aktivitet och vila.
Balansen mellan stress och avspänning.
Balansen mellan krav och kravlöshet.

Livet är det som pågår medan vi sysslar med annat... lär John Lennon ha sagt.
Det ligger mycket i det.
Vad minns vi från våra liv när vi tittar tillbaka?
Inte är det hur effektiva vi var som klarade en deadline, svarade på alla mejl eller höll den perfekta presentationen. Eller?
Vad minns du från förra månaden?
Från förra året?
Eller från 10 år tillbaka i livet?

När jag ser tillbaka, så är det ofta de små stunderna och ögonblicken med personer jag tycker om och på platser jag uppskattar som känns extra varmt i hjärtat att tänka på.
Med andra ord behöver man inte göra storslagna saker för att må bra och skapa trevliga minnen.

Vad innebär "att leva" för dig?
När du kan ringa in vad det betyder för dig här och nu, så fundera på hur du kan få in mer av det i ditt liv.
Det behöver absolut inte innebära att du ska sluta jobba eller sluta att bry dig om ditt jobb.
Det kanske till och med skulle kunna betyda att du jobbar mer, eller kanske på ett annat sätt?
Det är bara du som vet.

Rädsla och otrygghet

Rädsla är kanske en av de allra farligaste känslorna - i varje fall om det är många som känner sig rädda och otrygga tillsammans. Det blir en oerhört stark kraft.
Jag känner att det är där vi befinner oss väldigt många i Sverige idag. Sverige, landet som har levt i fred i mer än 200 år. Där vi har allemansrätt, tror på jämlikhet, yttrandefrihet och allas lika värde (nåja, det finns förbättringspotential på flera områden).
När jag skriver det här är det inte för att ta något parti, för att ta ståndpunkt för eller emot något utan enbart för att belysa en problematik som uppstår när rädsla och otrygghet uppstår.

Människan är en social varelse. Vi vill leva i grupp och att känna trygghet tillsammans med vår grupp är viktig. Gruppen kan se olika ut. Det kan vara familjen, släkten, kommunen, det politiska partiet, idrottsföreningen, fansen till popgruppen eller landet vi bor i. Vi vill gärna känna en "vi-känsla" och vi vill känna oss trygga med varandra.
Förändring innebär otrygghet och otrygghet ger ifrågasättanden och rädsla. Inte för alla i alla situationer, men väldigt ofta. Det är en inneboende psykologisk reaktion som ska säkra vår arts överlevnad. För när det kommer till kritan är vi genetiskt ganska lika våra förfäder som levde på vår jord för många tusen år sedan.
Varje typ av förändring kunde vara ett potentiellt hot mot vår och våra närmastes överlevnad. Därför har vi en inbyggd funktion att börja tvivla och ifrågasätta vid förändringar. För att säkerställa att det vi står inför är något vi kommer att överleva. Om vi kommer fram till att det är livshotande får vi backa tillbaka.
Det är många som tvivlar och ifrågasätter idag.

Idag i Sverige är många rädda och anledningarna är också många.
Världen är otrygg och föränderlig och våra trygga och fredliga liv känns hotade.
Det är inte första gången i historien och kommer garanterat inte att vara den sista.
Men vi lever här och nu och kan bara relatera till det vi upplever själva och blir inte lika berörda av vad historieböckerna berättar.
Den stora världen kommer liksom närmare. Allt som händer där ute i den stora vida (ännu mer otrygga världen) är bara ett knapptryck eller en nyhetssändning bort.
Människor som lever i krig, svält och förtryck flyr till vårt trygga land. En del sitter på våra gator och tigger.
Arbetsmarknaden är osäker, både hos oss i i de flesta andra länder.
Ekonomin är i gungning.
Hela världen är otrygg och nu kryper otryggheten inpå oss.
Vi är inte längre skyddade.

Människor mår dåligt och psykvården har inte de resurser som behövs för att hjälpa alla som behöver hjälp. Stor otrygghet skapar så klart ännu .mer psykisk ohälsa.
Många önskar inget hellre än att få vara med och bidra genom att jobba och tjäna pengar, men får aldrig chansen.
Vems är felet?

Vi söker alltid syndabockar.
Det hjälper oss att förstå och kunna kanalisera och hantera situationen.
Och syndabockarna blir gärna "de nya", allt det som inte var som det var förut då när allt var så bra, stabilt och underbart.
Människor mår dåligt och när jag tittade på den senaste brottsstatistiken så har de flesta brott ökat under 2014.
Det finns naturligtvis kopplingar mellan ett sämre psykiskt mående och högre andel brott.
Sexualbrott mot kvinnor och mot barn ökar - den brottsstatistik som ökar mest.
När det handlar om brott (i princip vilken typ av brott som helst, men inte minst våldsbrott) så pratar man om gärningsMAN, aldrig en gärningsKVINNA. Det är nästan alltid män som står bakom våldet. Men det betyder givetvis inte att alla män begår brott och är våldsbenägna - absolut inte.
Dock är det en viktig faktor att titta på och försöka förstå för att kunna komma tillrätta med problemet.
För det är ett problem att jag och andra kvinnor känner oss rädda och osäkra när vi är ute själva.

Och vi MÅSTE kunna prata om problematiken med våldet, hatet, oron och rädslan utan att peka finger, anklaga, bli placerade i politiska fack eller behöva ta parti för eller emot. För då kommer vi aldrig att kunna diskutera roten till problematiken.
Det är alldeles för många människor som bor i Sverige i dag som känner sig rädda, oroliga och otrygga.
Vi måste kunna få berätta vad vi tycker känns fel, annars kommer vi aldrig att kunna hitta några lösningar.

Ett litet barn som är rädd och otrygg behöver en trygg och stabil vuxen som tar ansvar och visar på att det farliga inte är så farligt. En pålitlig vuxen som berättar hur det kommer bli framöver, som berättar om hur allt kommer att lösa sig och hur planerna ser ut.
Många som bor i Sverige i dag är som små otrygga barn (en liknelse och inte menat som ett hån) och vi behöver en eller flera trygga personer som tar ansvar och som berättar hur vi tillsammans ska kunna hitta tillbaka till tryggheten. Var är ni? Politiker, ledare och andra med kunskap och vilja att få oss att tillsammans må bra igen?
Vem ska vi lyssna på och vem kan få oss att känna trygghet och tillförsikt?

Vid otrygga tider söker man ledare och om inte de kloka och starka gör sig hörda är det andra krafter som gör det. Det har hänt förut och det kan hända igen. Helt naturligt och inte konstigt alls. Vi är rädda och osäkra och vi söker och hittar trygghet hos dem som talar om för oss att de vill hitta en lösning.

Jag vill inte leva i ett land där vi har det så fantastiskt bra på många olika sätt och känna denna rädsla och otrygghet.
Ett land där vi så lätt vänder oss mot varandra snarare än försöker hitta lösningar.
Jag vill att mina barn ska få växa upp och få samma fantastiska möjligheter som jag.
Jag tror på att vi alla, inte bara i Sverige utan i hela världen kan hjälpas åt och ta hand om varandra.
Vi som kan ska självklart hjälpa dem i nöd. Vi vet inte själva när det är vi som behöver hjälp någon annanstans ifrån.
Men då måste vi kunna prata om hur vi tillsammans kan skapa en värld där så många som möjligt kan få må så bra som möjligt.
Då måste vi kunna prata om detta utan att direkt sätt människor i fack och anklaga varandra för än det ena eller än det andra.
Och kanske ännu viktigare. Vi måste LYSSNA på varandra.
Vi måste säkert alla "bjuda till" och inse att vissa saker kanske måste förändras - precis som det alltid har gjort genom alla tider, och att det inte behöver betyda att det på sikt blir sämre. Faktiskt är det många förändringar genom tiderna som har förbättrat vår tillvaro.

Var och en av oss kan bidra.
Jag gillar inte vart vi är på väg som det känns nu i all denna oro, men jag tror att vi tillsammans har makten att förändra.
Det känns inte som att vi idag har några starka, trygga personer som kan/vill/förmår "leda" oss, så kanske måste vi leda oss själva.

Låt inte rädslan styra dig utan försök att tänka mer långsiktigt och logiskt.
Rädda människor är inte alltid så logiska eller långsiktiga i sitt tänk - vilket är ganska naturligt.
Försök att se saker i ett större perspektiv och var beredd på att prata och lyssna på andra människor för att hitta bra och hållbara lösningar.
Det är du, här och nu, och alla vi andra som finns här på vår jord.
Den är ingens och allas vår tillsammans.

Mänskliga skyldigheter

Vi hör ofta talas om mänskliga rättigheter. De är naturligtvis jätteviktiga och behövs (dessvärre) för att tydliggöra allas vårt värde och våra behov.
Men något som jag skulle vilja slå ett slag för och som jag tycker att vi också måste fundera på är våra mänskliga skyldigheter.

Då tänker jag på oss, människan, som en av alla raser boendes här på vår jord, men även som medmänniska.
Jag tror nämligen att det blir väldigt felbalanserat om vi enbart fokuserar på vad vi har rätt till.
Efter många års arbete tidigare i skolans värld bland låg- och mellanstadiebarn framför allt blev det ofta tydligt att barn idag är väldigt medvetna om vad det anser sig ha rätt till, men många gånger svårare att se vad de också har skyldighet att göra för att både de själva och andra ska må bra.
Dessvärre ser jag ofta samma beteende hos vuxna.

Jag tror att vi har för stort fokus på vad vi bör kräva av andra och glömmer av helt att vi också har en del i samspelet.

Lite spännande att tänka på hur man skulle kunna formulera våra skyldigheter - då med syfte att skapa en bättre värld.
Här är några förslag från mig. Fyll gärna på med egna tankar och förslag!

Våra mänskliga skyldigheter för en bättre värld:

1. Ta hand om dig själv. Se till att du mår bra och har balans. Då har du väldigt mycket större möjlighet att även se till att personer i din omgivning mår bra.
2. Lyssna på dina medmänniskor. Gissa inte vad du tror att de tycker, tänker och känner utan fråga dem och lyssna på svaren.
3. Visa respekt och hänsyn. Framför allt mot personer som av en eller annan anledning kanske inte har lika lätt som du att föra sin tala eller ta för sig.
4. Var generös. Med din tid och med snälla och uppmuntrande ord.
5. Ta inte för dig av mer än du behöver. Både för att spara på jordens resurser (som inte är oändliga) och för att vi kan dela på de tillgångar som finns.
6. Le och uppmärksamma personer i din omgivning. Ett leende och att bli sedd kan betyda så oerhört mycket.
7. Var rädd om miljön. När det gäller vår jord har vi inga rättigheter överhuvudtaget - enbart skyldigheter att vårda och värna.
   

Energidrycker - ett folkhälsoproblem

Vi dricker mer och mer energidrycker.
Enligt en ny rapport från WHO dricker 30 % av alla vuxna energidrycker. Av tonåringar dricker hela 68 % energidrycker och skrämmande nog hela 18 % av de som är under 10 år.
Konsumtionen har mer än fördubblats de senaste åren.

Jag talade med en skolsköterska för ett tag sedan som vittnade om att eleverna på gymnasieskolan där hon arbetade började dagen med en energidryck. Det var frukost. Sedan fyllde det på med kexchoklad och mer energidryck på förmiddagen. Inte alla, så klarat, men alldeles för många.
Varför?
Ja det finns säkert fler anledningar, men en av de stora är att det går att sova lite, spela ( eller vara på andra sociala medier) mycket och sent och ändå klara av att vara vaken i skolan.
Du får en kick av drycken.
Den innehåller socker och koffein. Ibland andra sötningsmedel.
Den är hur som helst designad för att ge dig ork och energi.

Koffeinmängden i dessa drycker är ofta stor. Det finns risker för koffeinförgiftning varnar Livsmedelsverket. Problemet blir dessutom större i och med att det går snabbt att få i sig stora mängder. Kaffe som är varmt dricker man inte lika snabbt.

WHO jobbar nu med att kartlägga riskerna med energidrycker. De vill verka för att inför begränsningar av intaget då hälsoproblemen är överhängande. Flera förslag på vad som kan göras för att begränsa både reklam och drickandet jobbas på.
Under tiden få vi vuxna värna om våra unga och försöka hjälpa dem att inte fastna i ett beroende av den här formen av dryck.
Det finns en åldersgräns på 15 år på energidrycker. Det finns en anledning till det.
Se till att det inte finns hemma lättillgängligt.
Uppmuntra till goda sömnvanor och se till att era ungdomar inte är vakna halva nätterna och chattar, messar, spelar och allt vad det nu kan vara. Och det är inte det lättaste - I know.
Och så såklart - föregå med gott exempel!

Du kan läsa mer på SVT-nyheter.




http://www.svt.se/nyheter/vetenskap/who-forskare-varnar-for-energidryck

DU är din omgivnings sociala miljö

När jag läste till Beteendevetare läste jag väldigt mycket litteratur. Mycket av det jag läste var jättespännande. Utbildningen och dess innehåll var helt klart rätt för mig. Men det är speciellt en mening av alla hundra tusentals meningar som jag läste under studietiden som fastnade. Jag tror att det var från någon av böckerna i Sociologi, men jag minns inte vilken. Boken var på engelska, och översatt lyder den något i stil med:

- Du är din omgivnings sociala miljö.

Det är klart att jag visste det innan, att jag och alla andra påverkar de personer vi har omkring oss i olika sammanhang. Men just där och då så slog det an extra mycket. Tänk så viktigt det är att förstå att vi alla har ett ansvar för hur vår omgivning mår genom vårt sätt att vara och inte vara. 

Ta bara en sådan situation som om du har en familjemedlem eller kollega , alltså en person som du har i din närhet kanske dagligen, och som har någon form av negativt beteende. Det kan handla om att:

• hen är på dåligt humör och fräser och spottar och beter sig allmänt illa.
• hen är kall och avvisande.
• hen för att stärka sig själv har ett behov av att trycka ner andra i sin omgivning.

Det är självklart ok att ha en dåligt dag. Alla behöver inte alltid vara glada och tillfreds med sin tillvaro. Men, det är viktigt att fundera på hur det beteendet du faktiskt väljer - för ja, det är ett val, påverkar de du har omkring dig.

Om du väljer att konfrontera en person som har ett beteende som får dig och kanske andra familjemedlemmar, vänner eller kollegor att må dåligt, är det ganska vanligt att du får höra något i stil med att: - Jag har rätt och vara på det här sättet om jag vill. Bry dig inte om det bara.

Problemet är ofta att personen i fråga faktiskt inte förstår vidden av sitt beteende. Hen är ofta så inne i sin offerroll att allt som hen känner är att situationen enbart handlar om hen. Är det någon utomstående som "drabbas" så får de skylla sig själva i princip.

Den som väljer att fokusera på det som är negativt i sin tillvaro och som även medvetet eller omedvetet ser till att omgivningen får känna av samma energier förändrar hormonbalansen både hos sig själv och hos omgivningen. Hormonet kortisol kommer att öka. Ett hormon som stiger så snart vi känner oss stressade, irriterade och på dåligt humör. Genom att agera ut sin ilska och frustration kommer även omgivningen att snart få ökade kortisolnivåer. En kollega på en arbetsplats som har hamnat i en negativ spiral och som gärna agerar sin negativitet utåt på olika sätt kommer lätt att försätta en hel avdelning/arbetsplats i ett kortisolstint tillstånd. Kortisol är dessutom en långtidsverkande hormon som lätt sätter stämningen för en lång tid framöver.

Det motsatta hormonet - oxytocin, som är vårt må bra hormon, stimuleras av närhet, värme och gemenskap. De får oss att må bra och känna oss tillfreds med varandra och oss själva. De är dock ett hormon som till skillnad från kortisolet är mer korttidsverkande.

Det innebär att en person med negativ inställning och negativt agerande kan få en hel familj eller arbetsplats att må dåligt en ganska lång tid framöver. För att vända på den trenden krävs regelbunden aktivitet/agerande som får de inblandade att må bra och sätter igång produktionen av oxytocin. Ett ständigt pågående "arbete" med andra ord.

Jag tror att de allra flesta känner igen sig - kanske speciellt med att ha mött en sådan kortisolspridande person. Kanske inte lika många som vågar/klarar att inse att de själva ibland (eller ofta/alltid) är en sådan person.

Om du har en sådan person i din närhet är det viktigt att få den personen att förstå att hens beteende påverkar många på ett negativt sätt. Det är inte alltid lätt, men genom att tala ur ett "jag-perspektiv" och förklara hur du själv mår av agerandet så kan det ge personen i fråga en möjlighet att både förstå och kunna förändra. 

Frågan är, hur vill DU att andra människor ska må när de är i din närhet?

Din närvaro och ditt agerande (eller brist på agerande) kommer att påverka dem. Hur vill du att de ska påverkas?

Du är din omgivnings sociala miljö. Hur vill du att den miljön ska upplevas?

VEM GÖR KOREOGRAFIN TILL DITT LIV?

Jag såg det här underbara lilla filmklippet (klicka på bild eller länk för att se filmen) på de dansande flickorna på nätet för några dagar sedan. Det är bara helt omöjligt att inte bli glad över den livsglada och dansälskande flickan som dansar tvåa från höger.
Flickorna har säkert tränat och tränat under många danslektioner. De har lärt sig rörelser och att med exakthet sätta ner steppskorna i golvet för rätt ljud och takt.
Sen är det då showtime och just den här flickan kan bara inte hålla sig till den återhållsamma koreografin, utan släpper lös helt hejdlöst. Hon ÄLSKAR det och vi kan inte anat än älska hennes dans- och livsglädje.

Sen tänker jag på livet och hur vi själva eller andra tycker att det ska levas (regisseras eller koreograferas) för att liksom passa in och vara så där lagom korrekt. Men är det verkligen så vi vill ha det?
Tänk om vi också vill dansa lite mer efter vad våra hjärtan säger?
Eller vill dansa till en annan sorts musik?

Jag hoppas att denna lilla sötnos inte fick en massa förmaningar för att hon tog egna initiativ under uppvisningen, precis som jag hoppas att du också känner efter vad som är bäst för just dig.
Så länge man inte skadar andra, utnyttjar andra eller gör saker i syfte att enbart själv få vinning på andras bekostnad så tycker jag att fler definitivt borde prova att i sina liv "dansa de danser" som just de just då känner är mest livsbejakande.

Kom igen!

Släpp loss lite extra idag :-)!!!

SKOLSTART - LÅT ALLA FÅ VARA MED OCH MÅ BRA!

Tänk för 10 veckor sedan. Då startade sommarlovet. Ett sommarlov som säkert för många kändes oändligt långt och fullt av möjligheter. Jag minns själv min barndoms somrar som var en evighet...
Nu är de "evigheten" över för den här gången. I dag börjar skolan igen för alla skolbarn- och ungdomar.
En del ser fram emot det med glädje och förväntan: träffa gamla klasskamrater, få nya klasskamrater, lek och kamratskap, raster och lektioner.
Andra har i dag en stor och växande klump i mage och bröst. Nu är det slut på friheten. Skolan är ett fängelse som måste genomlevas i minst ett år till. Kanske är det själva skolan och lärandet som inte är på den nivå och på det sätt som det borde vara för att passa just den här eleven och det här barnet. Kanske är det skolkamraterna som långt ifrån beter sig som skolkamrater. Eller kanske är det lärare, fritidspedagoger eller andra vuxna på skolan som inte ser och inte förstår.

I Sverige har vi skolplikt, och det har vi för att vi vet att skola och utbildning är viktigt.
Vi säger också att vi vill ha en skola för alla. Bra tänkt, men kanske inte lika lätt att genomföra alla gånger. Det är svårt att få alla att kunna vara med på samma villkor när alla är så olika.
Men vi får aldrig ge upp försöken att lyckas!

Min önskan är att alla barn som går i skolan känner sig sedda, bekräftade och fullständigt övertygade om att de duger - exakt och precis som de är.
Här är vi vuxna jätteviktiga förebilder. Genom att ta hand om oss själva och leva som vi lär har vi en bra grund. Sen behöver vi lyssna på och stötta både våra och andras barn så fort vi kan. Lyssnandet är jätteviktig. Och seendet. Och bekräftandet. Allt hänger ihop.

Mina barn och andras ungar.
Min önskan är att vi hjälps åt för att stärka och stötta ALLA barn. Självklart är det lättast och mest självklart att börja med sina egna barn eller barn du har i din närhet.
Jätteviktigt att vi där får våra egna barn att förstå och känna att de också har både ansvar och möjlighet att få andra barn, kompisar, klasskamrater, grannbarn etc. att må bra.
Att hjälpa andra är ju också det bästa sättet att själv få uppleva lycka och välmående.
Hjälp dina barn att se och uppmärksamma andra barns behov genom att börja med att uppmärksamma deras behov.
Uppmuntra dina barn att ta kontakt med barn/klasskamrater som de tror kanske är lite utanför och inte har så många kompisar.

Jag har själv arbetat som fritidspedagog på låg- och mellanstadieskolor i nästan 15 år, och jag tror inte att man kan "tvinga" barn att leka ihop. Precis som du och jag som vuxna som känner att vi inte "passar" ihop med en del andra vuxna, kan också barn känna. Man behöver inte vara bästis med alla - dock ska man kunna umgås och respektera varandra.
Men vi vuxna kan hjälpa till att skapa situationer och möjligheter där alla kan vara med på sina villkor.

Min önskan inför det nya läsåret är att alla barn kan få känna en glädje och förväntan inför skolan och skolkamraterna och att vi alla som kan hjälps åt för att det ska bli så.

Hur kan DU hjälpa till?

VAD ANVÄNDER DU DINA TANKAR TILL?

Människan har som ingen annan art förmågan att använda sina tankar. Vi kan till och med fantisera ihop möjliga scenarion i framtiden. Ibland är vi så duktiga på att fantisera ihop händelser att vi tror att de verkligen har hänt, fastän det bara har tänkts av våra hjärnor. Detta är ett dilemma för bland annat polis och åklagare när det handlar om vittnens trovärdighet. Ett eller flera vittnen kan svära på att han eller hon har sett en viss  händelse, som det sedan visar sig inte alls stämmer med verkligheten.

Vår hjärnkapacitet är enorm och vi är ännu inte medvetna om dess fulla potential.
Det vi dock vet är att vi med hjälp av våra medvetna val kan styra våra tankar och därmed känslor och handlingar.

Det är lätt att hamna i negativa tankespiraler, något i stil med:
- Det är så typiskt att det här ska hända mig. Ytterligare ett bevis på att jag är oduglig och inte klarar av något.
Vilket då leder till att vi minskar vår tilltro på oss själva, förändrar vårt beteende i linje med det och därmed har vi skapat en självuppfyllande profetia.

Vad använder du förmåga att tänka till att uppnå?
Ser du tillbaka, ältar och ifrågasätter det som varit och som skulle ha kunnat göras annorlunda?
Eller använder förmågan till att tänka en framtid som du vill ha?

För saken är den, det förflutna kan vi ändå inte få ogjort. Visst kan vi med hjälp av tankens hjälp förtränga vissa händelser. Men, som många kanske själva har bittra erfarenheter av, så har dessa händelser en förmåga att "lagras" och ta sig uttryck i andra former - smärta, blockeringar och i beteendet.
Men framtiden KAN du påverka - både med tankar och handlingar.

1. Se på dina tankar och dina tankemönster. Har du ett sätt som hindrar dig att nå ditt du vill?
   Hur ser dessa tankar ut? Hur får de dig att känna och agera?
2. Hur ser dina mål ut? Hur vill du må och vad vill du uppleva?
   Vad behöver du tänka för att du ska kunna nå dit?

Använd din förmåga att fantisera till att prova att "sätta in" en tanke i detta tanke- och handlingsschema.

1. Välj en positiv tanke om någon som du vill uppnå.
2. Vilken typ av handling skulle kunna få dig närmare det du vill uppnå? Något som du kan göra här och nu?
3. Hur känns det nu i kroppen? I själen?
4. Vad får du för nya tankar?

PROJEKTION - HANDLAR INTE OM DIG

Projektion är ett psykologisk begrepp som innebär att en person som inte kan eller vill kännas vid sina egna svagheter och tillkortakommanden istället för över dem (projicerar) på dig eller någon annan i sin omgivning.
Sigmund Freud talade om detta fenomen och förklarade att det handlar om en försvarsmekanism som gör att de egna tankarna, värdena och handlingarna förminskas när det istället läggs över på någon annan.

Säkert har du varit med om att en vän, bekant, kollega eller annan vid ett eller upprepade tillfällen fört över sin frustration på dig. Beroende på hur du mår och hur stark och säker du är i dig själv tar du åt dig eller kan skaka det av dig. 
Om du känner dig tillfreds med tillvaron och trygg i dig själv är det inte alls säkert att någon kan projicera sina känslor på dig. Kanske bemöter du projiceringen genom att säga ifrån. Eller kanske blir du lite illa till mods, men kan ändå skaka av dig känslan snabbt då du resonerat med dig själv och inser att det hela inte handlar om dig. Det handlar om den andre personer som tror att hon/han växer genom att försöka förminska dig.
Känner du dig å andra sidan otrygg och osäker i dig själv eller situationen, så är det lätt att du tar åt dig av någon annans projicering. Kanske tar du det som en sanning.

När någon annan person försöker förminska dig när det egentligen är hen som har problem/mår dåligt, så handlar det aldrig om dig. Personen som gör detta mår för stunden bättre och kan känna en lättnad när skam och skuld lassas över på dig eller någon annan. Men ganska snart kommer känslorna att komma tillbaka och behovet av att hitta någon ny syndabock att projicera sina känslor på uppstår igen och igen. Det tar aldrig slut förrän personen i fråga inser att problemet ligger hos hen. Med stor sannolik är det inte något hen kommer att komma till insikt med själv. Hen behöver hjälp med det.

Är du drabbad av projicering är det bästa du kan göra att:

1. Inse att det inte handlar om dig överhuvudtaget.
2. Påtala för personen som vill förminska dig hur det känns när hen gör det. Var tydligt och berätta att du inte mår bra av det och att du tycker att det inte känns rättvist. Fråga vad det är som gör att personen tycker sig ha rätt att förminska dig på det här sättet.
3. Fråga också hur personen själv mår. Kanske har du lyckats väcka en tanke och känsla och kan hjälpa personen i fråga att komma tillrätta med de egna problemen.

Vi har alla stunder och perioder då vi mår mer eller mindre bra av olika anledningar. När vi mår dåligt är det alltid enklast att lägga allt som känns tungt och motigt utanför oss själva och hitta anledningar till att det är så på någon annan. Vi vill slippa ansvaret. Men det är aldrig en hållbar strategi.
Vi måste alla och alltid ta ansvar för våra egna liv och handlingar - det är det som är så skrämmande i bland och underbart vid andra tillfällen.

TILLIT - BÖRJAR HOS DIG SJÄLV

Att våga och kunna lita på andra är inte alltid lätt. Kanske kommer du i kontakt med människor vid olika tillfällen som du inte känner så noga och som du av en eller annan anledning måste lita på och ha tillit till. Det kan handla om relationer och uppgifter på arbetsplatsen men även i privatlivet.

Beroende på vad du har för erfarenheter med dig i bagaget har vi olika lätt att lita på andra. Om din erfarenhet är baserad på svek i situationer där du har litat på någon, så kommer det såklart att göra att du i framtiden har svårt att lita på både de personer som tidigare svikit dig, men även andra personer och i andra sammanhang. Detta kan så klart bli besvärligt för dig framöver då vi alla vid olika tillfällen tvingas att lämna vår tilltro till någon annan.

Dålig tillit och tilltro till andra kan också handla om att du inte har hittat din tillit till dig själv.
Att du inte riktigt vet vad du tycker och tänker i olika sammanhang. Att du inte tror och känner att du kan åstadkomma saker och att du är en peson som är att litat på.
Du litar inte ens på dig själv. Hur ska du då kunna lite på andra?

Hur ska man då hitta till sin egen självtillit?
Du behöver först och främst bestämma dig för att det är viktigt för dig att hitta till den och att du är villig att avsätta tid för att hitta den. För den finns där någonstans allaredan.
Tilltron kommer ur att du känner att du har ett egenvärde. Alltså finns det tydliga kopplingar till låg självkänsla och låt tilltro och tillit till sin förmåga och sig själv.
Du måste börja med att hitta DIG SJÄLV.
Jobba på att ta reda på vem du är.
Vad du tycker om.
Vad du inte tycker om.
Hur du tänker och känner i olika situationer.

Det handlar om att observera dig själv. Ställa frågor och vara nyfiken på svaren du ger dig själv. Det är inte alltid lätt och säkerligen kommer du att behöva fråga många gånger innan ett svar kan utkristallisera sig.
Det handlar om att stanna upp i tillvaron och observera sig själv. Att verkligen väcka en nyfikenhet på hur du själv är som person.

Ett av de bästa sätten att göra detta är genom att skriva dagbok.
Helt kravlöst på form och innehåll kan du börja med att i en dagbok/anteckningsblock skriva ner dina tankar och erfarenheter från dagen. Det kommer att hjälpa dig att bli mer observant på dina tankar och ditt beteende. Du kommer då lättare att i varje situation som uppstår kunna fånga in dina tankar och känslor för att bättre förstå hur du agerar.

När du sedan börjar känna att du känner dig själv bättre och har en tillit till dig själv och hur du hanterar olika situationer så kommer det sedan att bli så mycket lättare att även kunna lita på andra.
Det innebär självklart inte att du nödvändigtvis måste lita på alla personer du stöter på. Vissa ska du definitivt inte lita på och det kommer säkerligen ditt "alarmsystem" att tala om för dig även i framtiden.

En person som känner en god tillit till sig själv har per automatik lättare för att lita på andra helt enkelt för att man vet att det på ett eller annat sätt kommer att lösa sig bra. Det brukar det ju alltid göra.

SOCIALA MEDIER - MOBBNING OCH KRÄNKNINGAR

De sociala medierna är här för att stanna. De allra flesta av oss kommer i kontakt med dem idag. En del bara sporadiskt medan de för andra är en helt naturlig del av vardagen. Om man inte har ett Facebookkonto, är med på LinkedIn, lägger upp bilder på Instagram eller Twittrar, så har man med all säkerhet ett mejlkonto eller mobil så att man kan ta emot eller skicka sms.
Detta har inneburit en förändring i vår kommunikation och vårt sociala beteende. Vi kan ständigt vara nåbara, om vi vill, och vi kan med några knapptryckningar meddela hela världen var vi är, hur vi ser ut och vad vi tänker och tycker. Detta har definitivt underlättat för oss att hålla kontakt med våra vänner och dessutom att skaffa nya vänner. Och det har även gjort en annan typ av kommunikation möjlig...

Genom de Sociala Medierna kan vi, om vi vill, vara anonyma. Eller så kan vi gömma oss bakom en annan profil/fasad. Det och det faktum att det är lättare att skriva saker via ett tangentbord eller en telefon utan att känna ett lika stort personligt ansvar gör att många använder dessa medel till att göra andra personer illa - medvetet eller omedvetet.

Jag är personligen en mycket stor fan av de Sociala Medierna och använder mig av min blogg och Facebook framförallt, men har också konton på Twitter, Instagram och LinkedIn, Jag använder dem både privat för att hålla kontakt med nära och kära runt om i världen, men också för att sprida mitt budskap som coach & inspiratör. För mig är det verkligen fantastiska redskap som gett mig nya vänner, nya kollegor och nya jobbuppdrag.

Men jag har också fått smaka på baksidan.
Det började i september förra året med att någon person lade upp drygt 60 bilder med avföring på min privata Facebooksida. Personen som gjorde detta blockerade mig sedan, vilket gjorde att jag varken själv kunde se eller ännu mindre ta bort bilderna.
Jag har därefter fått privata och hotfulla meddelanden på Facebook från en och samma person eller personer som agerar i samma ärende (jag utesluter inte att det är fler personer som samarbetar). Språket är inte trevligt och jag har fått veta att jag har en ordentlig fiende i denna person som gömmer sig bakom ett otal fejkprofiler på Facebook. Jag har blivit kallad: hora, smutsiga fitta, sköka och en massa andra otrevligheter.
Personen/personerna har också gjort en photoshoppad, grovt pronografisk bild där mitt ansikte är inklippt.
Jag, och alla som känner mig kan dock direkt se att det inte är jag som är på bilden eftersom jag ALDRIG skulle drömma om att ha på mig ceriserosa läppstift ;-).

Nu är det inte bara jag som har blivit trakasserad av denna person/personer (som kallar sig Alex Othmani). Det är många, och framför allt kvinnor som på olika sätt är synliga och tar plats på de Sociala Medierna. Det har photoshoppats flitigt samt skrivit kränkande kommentarer på privata Facebooksidor och i privata meddelanden. Några av de drabbade är: Nina Jansdotter, Cecilia Kärvegård, Elaine Breske Hirscher, Josefi Dahlberg, Agneta Oreheim och Patricia Melin.
Vi har alla valt att vara öppna med detta och berätta om kränkningarna. Ett flertal har också anmält hoten och trakasserierna till polisen - jag är en av dem. Vi har inte valt att lyfta det här för att vi vill ha sympatier, utan för att belysa ett problem som tenderar att växa. Dels är det här ett stort problem för Facebook som verkar ha svårt att hantera detta. Dock ska sägas att vissa förändringar har gjorts som gör det lättare att anmäla fejkprofiler och bilder på Facebook, men ännu finns mycket kvar att göra. Men framför allt är det ett problem som kommer att drabba många framöver om inte bättre säkerhet går att ordna.

Det viktiga i det här är dock att det finns personer, inte minst barn och ungdomar som får stå ut med anonyma trakasserier via de Sociala Medierna, sms och mejl. Personer som inte vågar berätta om det hela i tron om att de är förtjänta att bli kallade hora, bög eller annat. De lider i tysthet och det är alldeles, alldeles för många.

Vi har fått höra att vi bör ignorera detta. Att vi bara  uppmuntrar förövaren genom att berätta om kränkningarna. Att de kommer att tröttna snart bara vi inte bryr oss om det mer.
Men vi VILL INTE IGNORERA.
Vi  är starka kvinnor som syns i media och vill att alla ska veta vad som pågår. Det handlar inte om oss. Det handlar om en massa oskyldiga människor som dagligen blir kränktaoch där förövare kan gömma sig bakom en datorskärm eller telefon.
Att säga åt oss att bara låta det vara är som att säga åt ett mobbat barn att byta skola för att slippa bli mobbad. Precis som att det är han eller hon som har gjort något fel. Men mobbarna får gå kvar och kan välja ett nytt mobboffer - för det kommer de att göra. Personer som mobbar och trakasserar mår inte bra själva. Deras sätt att ta hand om sina "demoner" är att trycka ner andra för att kunna känna sig stora och betydelsefulla.

Vi måste tillsammans hjälpas åt för att komma tillrätta med det här problemet. Inte blunda och hoppas att det försvinner om vi inte "ser det". Det kommer inte att försvinna för att vi stoppar huvudet i sanden. Genom att inte låtsas om det visar vi mobbarna vårt samtycke, vilket i praktiken innebär att vi står på deras sida.
Jag tar ställning och vill inte stå på deras sida. Jag säger ifrån.
Genom att hjälpas åt att lyfta problematiken så snart den dyker upp, genom att tala om att det är fel, genom att kräva att de sociala medierna tar sitt ansvar - då kan vi vara med och påverka.

Låt oss hjälpas åt att få de Sociala Medierna till det fantastiska verktyg för möten och samtal världen över som det har kapacitet att vara.

Så här skriver några andra drabbade:

• Cecilia Kärvegård - "Bajsmannen" slår till om och om igen
• Cecilia Kärvegård - Bajsmannen del 2
• Elaine Breske Hircher - Respektera dig själv
• Patricia Melin - Det måste tas fram verktyg och åtgärder för att förebygga och stoppa kränkningar på Facebook.

Här kan du läsa mer om den gångna höstens/vinters kränkningar i pressen:

• Mysteriet: Bajsattack är omöjlig att radera
• Facebookexpert trakasserad -på Facebook
• Facebook granskar samtliga rapporter
• Efter trakasserierna - Facebook vidtar åtgärder
• Ännu en Sociala Medier-expert trakasserad på Facebook

Jag har tagit ställning!

Har DU!

Vad kan vi tillsammans göra för att visa att vi inte tolererar det här?

BÖRJA RÄTT...

Med dessa, i mitt tycke sanna ord vill jag önska dig en härlig andra adventshelg.

Gå gärna in och lämna dagens röst på mig i omröstningen till Sveriges Bästa Gröna Bloggar 2012 i kategorin Livsstil. I dag är sista chansen att rösta - i morgon är det avgjort vem vinnaren är.

Rösta kan du göra HÄR. 

Tack för din hjälp!

ATT LEVA MED SMÄRTA OCH ÄNDÅ HA ETT BRA LIV - Carmencita Gallardos berättelse

Carmencita Gallardo

Jag vill presentera en härlig och levnadsglad kvinna för er. Hon heter Carmencita Gallardo och hon har mycket att lära oss. Carmencita upplevs som en oerhört positiv och varm person - en sån som inte bär på några bekymmer eller problem. Ända har hon en bakgrund full av både fysisk och psykisk smärta. Jag blev nyfiken på hur det kan komma sig att hon som verkligen har anledning att må dåligt och vara pessimistisk ändå har gjort ett val att vara allt annat än det. Jag bad Carmencita skriva och berätta hur det kan komma sig. Här är hennes berättelse:

"Mitt namn är Carmencita och jag tänkte skriva om att leva med smärta och ändå kunna välja att ha ett bra liv.

Innan jag börjar med det, känns det som om jag vill berätta lite mer om mig själv. 

För jag vet hur många tänker om detta eftersom jag själv har tänkt och funderat på ett visst vis en gång i tiden och det är faktiskt inte så länge sedan.

Jag tänkte förr, att ni som pratar om lycka och att tänka positivt, ni vet ju inte vad ni pratar om...

VET NI HUR DET KÄNNS NÄR KROPPEN SKRIKER!!

VET NI HUR DET KÄNNS ATT VARA FATTIG!!

VET NI HUR DET KÄNNS NÄR MAN FÖRLORAT ALLT!!!

Jag kan en del om smärta..mitt liv har präglats av smärta..fysisk som psykisk smärta.

 Det började tidigt som barn. Jag hade scolios och blev senare opererad för det.

 Smärtan såg annorlunda ut då när lilla Jag inte hade ett fullt utvecklat språk.

 Jag blev en inåtvänd och allvarsam flicka och det har nog präglat mitt liv väldigt mycket.

 Allvarsam och djup har jag varit större delen av mitt liv.

Smärtan visade sig skulle återvända i mitt liv på olika sätt. 

Jag har tagit stora pauser i livet och återvänt..alla gånger på olika sätt. 

Jag har faktiskt blivit lite av en expert på att återvända till livet. 

För drygt 20 år sedan fick jag diagnosen Fibromyalgi.

 En välkänd sjukdom i dag men det var det inte då.

Jag bestämde mig tidigt att det var ingen sjukdom som jag skulle tillåta ta över mitt liv,

 och det blev en kamp mellan att acceptera smärtan och ändå leva vidare. 

Gick i terapi under många år eftersom mediciner ändå inte hjälpte.

 Lärde mig mycket om denna sjukdom och om att hantera smärta.

I mars 2011 så hände något mycket tragiskt i mitt liv.

Jag fick en ryggskada som gjorde att jag förlorade min gång,

 vilket var en ofantligt stor förlust för mig eftersom promenaderna var min friskvård.

 Både mentalt och fysiskt hjälpte mina promenader mig att leva.

Samtidigt förlorade jag min mamma, mitt älskade arbete i en hundaffär, min redan obefintliga ekonomi gick i kras.

 Jag blev som förlamad av chock, förlust och smärta.

Jag var så lycklig tyckte jag då innan allt detta hände, men det är inget mot vad jag känner i dag.

När jag sitter här nu och skriver, tänker tillbaka och funderar på vad som egentligen hände. 

När vände det och hur vände det.

Och varför är denna återgång till livet starkare och mer hållbar än de andra gångerna.

Det är det jag gärna vill dela med mig.

Det är svårt att inte fördjupa mig för jag skulle kunna skriva en bok om detta.

 Men jag tänker så enkelt som möjligt förklara vad som hände.

 För det handlar inte om ständig lycka utan om hur man hanterar svårigheter i livet och livet i sig själv.

Att tillåta sig att vara Förkrossad är en viktig del i processen.

 Det känns nästan som magiskt när man befinner sig i det.

Det är inget man förstår i stunden utan när man lämnat det kan man titta tillbaka och se att något hände där. Det är en väldigt tyst process, när man släpper taget och inser att man inte själv längre orkar kämpa, när man i egen kraft inte längre orkar bära sig själv så är det som om något annat tar över.

Det är ett ganska känsligt ämne eftersom många hamnar i en känsla av en större makt som tar över och jag ska inte fördjupa mig i det. Det får vara upp till var och en varifrån hjälpen kommer. När man släppt taget är det som om tårarna skingras och man kan börja andas igen och ljus börjar skymta. Man börjar ana att man överlevde faktiskt att släppa taget.  För många är det LivsViktigt att bära allt själv..som om man skulle dö om man inte hade kontrollen. 

När man kommit igenom denna fasen så kommer Acceptansen, Det är så här det är. Det är så här det kanske blir för resten av mitt liv. En svår insikt men samtidigt otroligt viktigt. För det är härifrån du börjar vandra igen. Vissa stannar här och fortsätter kämpa tills man kapitulerar igen och igen. Det var efter det här jag började annorlunda än de andra gångerna. 

Förlusten av så mycket gjorde att jag började bli tacksam för så lite. 

Som färgerna på träden, solsken, värme, kärlek från någon nära, skratt, att jag sakta kunde börja gå igen, stunder av smärtfrihet, Till och med bitande vind gjorde gott för mig, för jag kände att jag levde.

Jag började bli tacksam för att jag faktiskt levde. I samband med detta så började livet återvända till mig. Jag fick tillbaka min gång med hjälp av en Yogamaster. Jag började jobba med min kropp för att den skulle fungera igen. Än i dag jobbar jag med min kropp för att den ska fungera. Gör jag inte det så strejkar den.

Jag började inse att det bästa i livet var faktiskt gratis. Med tacksamhet för det lilla började glädjen leta sig fram. Den letade sig fram för att stanna. Visst fick jag återfall av missmod men jag valde också att utveckla det här med tacksamhet och glädje.

I denna process började jag aktivt arbeta för att bli bättre och jag fick fantastisk hjälp från olika håll.

Jag fick en grupp vänner via en smärtrehab, en grupp tjejer som vet vad smärta innebär. Det hände något väldigt fint med oss i våran lilla grupp och vi skrattade mycket tillsammans. 

Vi upptäckte hur de härliga skratten fick oss att må fantastiskt bra och vi blev nästan lite beroende av varandra, kreativiteten flödade och vi var bättre än medicin för varandra.

Så att tillåta sig att kapitulera, acceptera sin situation, att välja tacksamhet, och att välja glädje..det blev otroligt viktigt för mig.

Jag insåg att jag låg hellre i soffan med glädje och smärta än smärta med oro, vrede och missmod. Jag började göra roliga saker. En av mina vänner satt jag hemma hos och skrattade, och hellre låg jag i hennes soffa och skrattade än i min egen, alldeles ensam.

De här bra val för mig, gjorde att mer glädje kom in och fyllde mitt liv, och det innebar  helt enkelt att oro, missmod och sorg fick  inte så stor plats i mitt liv längre. Det jag märkte var att allt ordnade sig i alla fall, och jag förstod att oro fyllde ingen funktion i mitt liv längre.

Tilliten gjorde entré i mitt liv. 

Tillit..det är nog det vackraste ord jag vet...att lita på livet, att lita på att hur det än blir, så blir det bra.

Försäkringskassan och Arbetsförmedlingen ordnade in mig i ett företag som hjälper människor att komma tillbaka till arbetslivet och där fick jag stor hjälp av en söt liten coach som egentligen är utbildad mental tränare och hypnotisör. Hon lärde mig mycket om mental träning och där jag fick erfara att det verkligen går att påverka sina tankar. När jag valde att tro att mentalträning verkligen fungerar så släppte jag det inte. Och med tiden så satt de där bra tankarna om mig själv hur fint som helst i mig.

Min självkänsla har blivit bättre, självförtroendet har ökat och livslusten har kommit tillbaka med stormsteg. Det är en underbar känsla att känna att jag har makten att påverka mitt liv.

Visst jag kan inte ta bort allt i mitt liv som är trist, men jag vet att jag kan påverka mitt sätt att tänka om det. Jag har till och med lyckats att gå ner i vikt med mental träning. Min ekonomi har inte blivit bättre, men mitt synsätt på pengar har verkligen förändrats. Visst hade det varit skönt att ha en bekymmersfri ekonomi, men samtidigt så har pengar tidigare i mitt liv gett mig massor av bekymmer och stress i stället för trygghet.

 

Så för er som tror att Lycka är för någon annan...den finns där..hela tiden. Men man måste jobba, jobba, jobba.

Att känna sig frisk när man lever med smärta ställer höga krav. För ibland kräver livet att vi måste ändra på saker och det gör ont. Ibland gör de här förändringarna mer ont än att leva med den fysiska smärtan. Det kanske är hårda ord, men de orden kommer faktiskt från en tjej som i många år valde att hellre att leva med smärta än att göra de förändringarna som krävdes för ett bra liv. Jag vet bättre nu och jag lever bättre nu. Jag lovar, det är värt varenda minut även om det gör ont att förändras.

Detta är ingen solskenshistoria utan en lång kamp för ett bättre liv och vet ni..jag vet att jag har hittat min grej.

Det funkar! Idag är jag en tjej som givetvis fortfarande är allvarsam och djup..men jag har blivit en väldigt glad och spontan tjej som älskar livet och allt som ger mig glädje och det är underbart att vara jag..för det mesta i alla fall."

Tack Carmencita för att du så generöst delar med dig av dina tankar och erfarenheter. Tankens kraft är stark och du har alltid ett val att tolka och tänka om det som händer dig i livet. Du vet verkligen vad du talar om och kan med detta ge hopp till många andra.

ATT TA ANSVAR = ATT LEVA

Ordet "ansvar" får många att rysa av obehag. Inte minst tonåringar som ombedes att ta mer ansvar. De brukar svara med:
- Orka!

Att ta ansvar för saker och ting kan både vara otäckt och svårt många gånger. Kanske är det så jobbigt att du känner att du backar när du blir ombedd att ansvara för något eller känner att du borde göra det?
Att då också få hör att DU måste ta ANSVAR för DITT LIV kan kännas oövervinnerlig svårt. Omöjligt. Något större finns ju inte att ansvara för. Allt beror på dig och allt är ditt fel eller din förtjänst.Ofta är det just allt som kan gå fel som vi tänker på i första hand och det är också det som får oss att rygga tillbaka.

Men oavsett hur svårt och tufft det känns, vilket alternativ har du?
Om du inte vill, vågar eller orkar ta ansvar för beslut och handlingar i ditt liv - vem ska då göra det?
Finns det någon person som du skulle vilja fattade alla beslut för dig? En peson som får total makt över ditt liv?

De flesta inser att det inte är någon lösning att lämna över alla beslut och initiativ till någon annan. Det finns ju inte någon som känner dig bättre än du känner dig själv.

En av de viktigaste insikterna du kan komma till i ditt liv är att

DITT LIV

ÄR DITT ANSVAR

Visst kan det både vara svårt och tufft mellan varven, men också en oändligt stor möjlighet att forma det på ett sätt som passar just precis dig och ingen annan. Ingen annan är expert på dig och dina behov.
Ingen klarar sig utan motgångar och problem i livet. Alla har vi perioder där vi tycker det är jobbigt och där vi tvivlar på oss själv - det ingår i det så kallade livet.
Var inte rädd för dessa perioder, utan se dem som dina läromästare. Du blir både starkare och klokare genom de situationer då du "testas" av livet.

Att känna att du både har och tar ansvar för dig själv och din situation är att ge dig själv möjligheten att verkligen LEVA. Det är precis så det ska vara.

ATT ÄLSKA ÄR ATT GE TILLIT TILL DEN EGNA FÖRMÅGAN

De vi älskar vill vi skydda. Personer som vi håller av och känner ansvar för väcker känslor hos oss som säger att vi ska hjälpa och skydda dem mot allt ont. Våra barn till exempel.
Det är så klart en naturlig instinkt hos oss som i grund och botten handlar om artens fortlevnad. För oss idag handlar det mer om oändlig kärlek eller rädsla för att förlora någon som betyder mycket för oss.

Kan man skydda någon man tycker om för mycket?
Kan det finnas nackdelar med att exempelvis som förälder alltid finnas där och hjälpa till, förhindra problem eller "plocka upp och städa undan" när det inte blev som det borde?
Ja faktiskt!

Vår godhjärthet har en baksida.
Det är nämligen så att vi genom att gå igenom problem och jobbiga perioder även som barn, lär vi oss att hantera motgångar på ett bra sätt.
I dagens "curlande samhälle" är det inte ovanligt att barn, tonåringar och även unga vuxna aldrig behöver konfrontera en motgång. Det innebär att de inte har redskap för att klara av det framöver i livet.
För motgångar är, vare sig vi vill eller inte, en naturlig del i livet. Vi stöter alla på dem i olika former - ingen slipper undan.
Om vi inte som barn och unga får lära oss att hantera de motgångar som vi stöter på: svek från kamrater, att inte få det man vill, orättvisa och annat vi kommer i kontakt med som små...  kommer vi inte som vuxna att klara av vare sig små eller stora motgångar.

Jag träffade häromdagen en man som berättade att han hela sin barndom blev omhändertagen av godhjärtade vuxna som inte ville honom annat än väl. Hela uppväxten var ett enda leende lyckorus där allt gick som han ville. När han sedan som vuxen och utan sina föräldrars närvaro tvingades möta en motgång på egen hand brakade allt. Han hade inte de redskap han behövde. Det blev en tuff smäll och en dyrköpt läxa som tog lång tid att hämta sig från.

Frågan är om ditt hjälpande  i framtiden kan bli ett stjälpande?
Självklart ska vi stötta och hjälpa våra barn och andra vi bryr oss om. Men, det kan vara värt att fundera på hur vår hjälpsamhet ser ut. Fundera på vilken hjälp som är nödvändig och vid vilka tillfällen du kan hjälpa och stötta på bästa sätt genom att låta exempelvis ditt barn få ta hand om och hantera situationen själv.
Att tala om för sina barn att man finns där om de verkligen behöver, men att de måste försök hantera situationen själva på bästa sätt kan vara en trygghet för barnen. Du som vuxen får med dina erfarenheter fatta beslutet om när det är viktigt att du hjälper och när du tror att det är en situation som ditt barn både kan och bör klara av själv. Som stöd i bakgrunden och med råd och tips om det behövs kan din närvaro ändå vara viktig.

DÅLIGA VANOR? FUNDERA PÅ VARFÖR

En dålig vana, vad innebär det?
Jag tänker att det är någon form av tanke eller handling som du gör fastän du vet (eller andra vet och talar om för dig) att du inte borde gör på det sättet - därför att det inte är bra för dig, eller därför att andra tycker att det är otrevligt/olämpligt..
Vad som är en dålig vana kan vara något som är en allmän åsikt, exempelvis att röka, svära eller bita på naglarna. Sådant som inte är bra för din hälsa eller som får dig att framstå i mindre bra dager i olika sammanhang.
Det kan också handla om sådant som du själv irriterar dig på, men som ändå är svårt att sluta med.

Vi har alla dåliga vanor.
Frågan är varför? Varför gör vi sådant som vi själva vet inte är bra av en eller annan anledning? Och inte minst, varför är det så svårt att sluta?
Saken är den att väldigt få gör sådant som enbart är negativt. Handlingen vi utför innebär också någon form av positiv upplevelse - annars skulle vi inte utföra dem. Tänk på de dåliga vanor som du har. Fundera på vad det är du vinner på att ha just dem.
Några exempel:

• Du biter på naglarna: för att det får dig att lugna ner dig.
• Du dricker rödvin: för att det får dig att slappna av.
• Du ser till att göra allt som alla ber dig om: för det får dig att känna dig behövd
• Du köper en chokladbit varje dag på vem hem från jobbet: för det får dig både att slappna av och få ny energi.

Tänk nu på dina dåliga vanor. Vilka har du och varför ägnar du dig just åt dem? Vad tillför de dig?

När du väl har kartlagt de dåliga vanorna och de troliga motiven till dem är nästa steg att fundera på vad du kan göra istället. Hur kan du byta ut en dålig vana och istället ersätta den med något som fungerar bättre.

Några exempel igen:

• Att bita på naglarna kan du ersätta med att dricka en kopp te.
• Att dricka rödvin kan du ersätta med att ligga på spikmattan eller få en nackmassage.
• Du kan välja att göra sådant du vill och har tid och lust med för att glädja andra människor. Det kommer de att uppskatta ännu mer.
• Istället för att köpa en chokladbit kan du stanna en stund och sätta dig på parkbänken  och lyssna på fåglarna samtidigt som du tränar på att andas lugnt och djupt.

Så frågan är nu: Vilka dåliga vanor har DU och på vilket sätt kan du ersätta dem till något som är BÄTTRE för dig?

VILKA GLASÖGON VÄLJER DU?

Väljer du denna modell kommer du att "skugga" en del av din upplevelse. Du kommer inte att kunna se allt klart och du kommer att kunna välja vilka delar du ska fokusera på i livet. Vanligast är att bäraren av denna typ av bågar lägger fokus helt och hållet på det i livet som inte är bra och inte fungerar. Han eller hon väljer att se och förstora det han eller hon inte är nöjd med och tenderar att ge det orimligt stora proportioner. Anledningen är att synen i dessa glasögon blockeras från att se de bitar som faktiskt också är bra och positiva.
I bland kan det vara skönt att kunna välja vilka bitar man vill lägga fokus på, men bågarna rekommenderas inte att bäras under en längre tid, då resultatet kommer att få dig att må sämre än du behöver.

Denna båge däremot väljs av den som önskar se på livet ur ett positivt perspektiv. De glada leende och pussvänliga munnarna signalerar ett glatt och öppet förhållningssätt. Genom att bära dessa bågar och anamma ett positivt synsätt och förhållningssätt till livet ökar också möjligheten till att få uppleva mycket glädje och positivitet. Självklart är inte dessa bågar en 100 procentig garanti mot motgångar, men de kommer att ge dig möjligheten att ta dig igenom dessa motgångar på ett mycket smidigare sätt. Dessutom kommer din positiva uppsyn att smitta av sig på din omgivning vilket kommer att innebära att du får ett gladare och öppnare bemötande från dem du möter.

Dessa glasögonbågar symboliserar ditt sätt att se på och möta omvärlden.
Du kan välja hur du vill se ut och hur du vill se på det/dem du möter.
Frågan är vilken typ av glasögonbåge du väljer i livet?
Hur vill de se på och ta dig an det du möter? Som jag skrev ovan finns det inget som garanterar dig ett liv utan motgång - däremot kommer ditt förhållningssätt att kunna hjälpa dig att hantera det du eventuellt ställs inför.

PÅ EN RÄKMACKA GENOM LIVET

- Vad är det som gör att en del människor lyckas med nästan allt de företar sig och andra inte alls når så långt som de vill? frågade mig en av mina nya coachingkunder härom dagen.

En fråga som de flesta av oss ställer någon gång i livet. För visst kan det kännas som en del personer liksom bara glider genom livet på en räkmacka. De verkar inte stöta på en enda motgång, utan allt blir precis som de vill och önskar - ibland ännu bättre.
Men är det så att en del bara har tur och flyt medan andra har otur och oflyt? Det låter himla orättvist.
Visst kan det ibland handla om att vara på rätt plats vid rätt tid ibland. Och ibland på fel plats vid fel tillfälle...

Till stor del handlar det dock om din inställning till dig själv, dina möjligheter och inte minst HUR DU TÄNKER och HUR DU KOMMUNICERAR med dig själv.
En person som har ställt in sig på att "lyckas" och att kämpa för att nå sina mål (för jodå, även de som lyckas får kämpa) tänker hela tiden i termer av:

• Det här VILL jag, vilket är då bästa sättet just nu efter dessa givna förutsättningar att lyckas med det?
• Hur behöver jag tänka för att stärka mig på väg mot mitt mål?
• Vad har jag för möjligheter att handla på ett sätt som är bäst just nu.
• Om det inte blir riktigt som jag har tänkt mig, hur löser jag det på bästa sätt?

En person som lyckas har en ständig inre dialog med sig själv om sina tankar och sitt handlande. Han eller hon stöter på lika många motgångar och problem som vem som helst, men väljer att inte fastna i "problem-tänkandet" utan fokuserar istället på att hitta nya lösningar, plan B ( eller C, D, E. F...osv. om det behövs).

Den som vi kan tycka glider på en räkmacka genom livet VET att fokus och inställning betyder allt. En dålig dag är en dålig dag - inte en dålig vecka eller månad. 

Vill du också ha mer "Räkmacka" i ditt liv? Gör då så här:

1. Bestäm dig för vad som är viktigt för dig. Vad vill du uppnå?
2. Ta fram din plan för hur det ska gå till. Sätt upp både lång- och kortsiktiga mål. 
3. Ha hela tiden en dialog med dig själv om det som händer. Tänk tyst eller högt eller skriv ner dina tankar. 
4. Ha inställningen att hela tiden försöka lösa eventuella problem på bästa möjliga sätt efter omständigheterna.
5. Ibland måste man få ta en paus. Det är ok, men bestäm dig för hur länge den ska vara.
6. Påminn dig hela tiden med tanke ord och gärna bild om vad det är du vill uppnå och varför.

Vill du istället stanna kvar i din känsla av "evig misslyckande", ska du tänka så här:

• Livet är orättvist och jag är alltid drabbad.
• Det spelar inte någon roll hur mycket jag än anstränger mig. Det bli ändå inte som jag vill.
• Jag är helt värdelös och allt beror på det.
• Allt är meningslöst och kommer så förbli.
• Varför ska jag bry mig?

PRESSADE IDROTTANDE BARN

Tyvärr, har det aktualiserats återigen att de är alltför vanligt att barn som idrottar känner press från föräldrar. Eller tyvärr och tyvärr - det är självklart bra att problemet lyfts fram, även om det inte borde vara ett problem. Alla barn som vill borde få idrotta för att de tycker att det är roligt och helt utan press och tankar på vinster och framtida karriärer från föräldrarna.

I en nyligen genomförd svensk undersökning visar det sig att så många som vart femte idrottande barn känner press från sina föräldrar. Nu  vet jag inte vad just den här undersökningen visade, men tidigare undersökningar har visat på att det oftast är papporna som är mest drivande och pressar sina barn. Med de inte sagt att mammor inte kan vara inblandade i att pressa barnen till att utföra prestationer inom idrotten.
Men var femte barn gråter och har ont i magen därför att de känner sig tvingade att idrotta eller att prestera på en nivå som inte känns om för dem!!! Det är inte klokt.

Vad som ligger bakom är föräldrar som kanske vill sina barn "det bästa", men inte förmår att se vad det verkligen är. Eller föräldrar som med "bästa intentioner" vill ge möjligheten till sina barn som de själva aldrig fick när det var barn. Eller så kanske det handlar om prestige, föräldrarnas prestige, där barnens goda prestationer blir ett kvitto på ett "gott och lyckat" föräldrarskap.

Ett barn som pressas att prestera inom en sport kommer ALDRIG att bli en framgångsrik idrottsman eller idrottskvinna (några få hemska och olyckliga undantag finns säkert). Han eller hon kommer att förknippa sporten med skuld och skam och känslan av misslyckande och det är inte grogrunden för framgång. Med största sannolikhet kommer han eller hon att sluta med sporten så fort det bara finns möjlighet och ägna sig åt något helt annat - gärna något som ligger så långt ifrån föräldrarnas intresseområden som möjligt.

Hur stöttar man då som förälder sitt barn på bästa sätt?
När det gäller idrott och liknande aktiviteter som ändå är frivilliga, är grunden viktig att de bygger på lust - barnens lust. Det som är roligt är lätt att göra. Det som är lätt att göra vill man göra ofta. Det man gör ofta blir man bra på.
Kanske känner ditt barn ändå ibland själv att han eller hon inte är  "tillräckligt bra". Barn är duktiga på att jämföra sig med andra. Ta då gärna upp andra exempel på idag framgångsrika personer som inte alls var speciellt framstående när de var barn, Zlatan till exempel som inte blev riktigt bra förrän i sena tonåren. Eller Albert Einstein som skickades hem från skolan därför att han ansågs omöjlig att lära något.
Prata om att vi alla är olika och lär och mognar i olika hastighet. Det vikta är att det känns roligt. Då är det rätt. Sedan kan vissa dagar kännas motiga, det är helt naturligt. Men varje fotbollsträning ska inte kännas som en en kamp.

Och inte minst ha roligt tillsammans!

Sedan måste alla idrottsföreningar ha gemensamma strategier och ta krafttag mot den föräldrahets gentemot barnen som de kan upptäcka under träningar och tävlingar - men det är ett annat kapitel.