Rapport efter rapport, undersökning efter undersökning. De visar alla på samma tendens. Allför många av våra ungdomar mår INTE bra. Särskilt gäller det tonårstjejerna.Tonårstjejerna har otroliga krav på sig själva - de ska vara perfekta på alla sätt. Vara oklanderliga studenter, lyckas bra inom idrotten, vara smala , umgås med de "hippa" kompisarna" i förda det senaste modet och så vidare.
Kanske kan det tyckas vara som det alltid har varit, för tonåren är ändå en tid av oro och till viss del ångest. Vem är jag? Duger jag? Vart är jag på väg?
Statistiken berättar dock att allfler tonårsflickor mår dåligt. En hel del mår riktigt dåligt.
Varför?
Inga konkreta svar kan ges, men man tror att det till viss del har att göra med att tonåringarnas föräldrar även de idag lider av stress och höga krav på sig själva. Dessutom möts tonåringarna idag av så många fler intryck via t.ex. Internet, som talar om "hur man ska vara". Inte minst alla bloggar skrivna av snygga-och-lyckade-tonårstjejer-som-arbetar-som-modell...
Undersökningarna visar också tydligt att pressen att prestera på topp i skolan har ökat markant. Där känner både killar och tjejer otroliga krav på sig att lyckas. Bara MVG räknas.
Vid intervjuer med flera tonåringar i boken "Duktighetsfällan" av Joanna Rose & Alexander Perski, berättar de att stress är en alltför stor del av deras vardag. De vill så mycket och ställer själva höga krav på sig själva. Samtidigt har det svårt att prioritera och känner därför ständig stress.
Jag känner stor oro.
Hur ska det bli framöver?
Vad händer med dessa redan nu sönderstressade och kravtyngda tonårstjejerna när de ska börja jobba, bilda familj och så vidare?
Oro känner jag också över att det tydligt framkommer att de som söker hjälp inte får den, eller inte hittar den.
Det behövs något annat är "forntidens" skolkuratorer.
På några högstadie- och gymnasieskolor i Stockholmsområdet har man bytt ut kuratorerna mot coacher. Egentligen fyller de samma funktion, men för de kravfyllda tonåringarna känns det mer ok att gå och tala med en coach. Bra idé! Tycker jag definitivt att flera borde ta efter. För vi MÅSTE var rädd om våra barn och ungdomar - deras och vår framtid.
Något måste göras - NU!
Ordet coach... Är det positivt eller negativt laddat? Det kanske beror på vem man frågar.
SvaraRaderaCoach = träna, tränare.
Vad ska personen som söker hjälp träna? Det är nog viktigt att det är väldigt klart och tydligt för personen som söker hjälp, kanske allra viktigast om det rör sig om yngre personer.
Så det inte känns som att; Nu måste jag träna mig i att bli ännu bättre, ännu snabbare, ännu gladare, ännu mer presterande för att duga.
För mig är det mycket viktigt att det i så fall tydligt framkommer i coach-ningen att det är ett stöd och inte nån som pressar personen till nya "stordåd" utan till självinsikt.
Personligen gillar jag orden terapeut, samtalspartner, personlig vägledare och liknande bättre, där jag direkt uppfattar en stödfunktion direkt i ordet/titeln.
Men så är jag ju redan lite skadad också och kanske extra känslig. ;)
Eftersom jag känner dig Ulrika via din blogg, så tror jag inte du behöver "ta åt dig" av min kommentar, men jag ville gärna delge dig mina funderingar över detta numera så populära ordet coach.
Varma hälsningar!
S o F - jag förstår precis hur du menar (tror jag;-)...). Var själv VÄLDIGT skeptisk under min utbildning till Beteendevetare till att arbeta som coach. Så här i efterhand förstår jag att det berodde på en massa fördomar som jag hade. Jag är väl inte idag heller så särskilt förtjust i titeln "coach" - skulle hellre kallas något annat. Jag valde t.ex. att kalla mig för Inspiratör när jag bloggar.
SvaraRaderaOrdet coach kommer ursprungligen från ungerskan där det var namnet på en slags vagnar där passagerarna bars fram. Att coach betyder alltså egentligen "att bära fram" - vare sig det är ett fotbollslag eller en individ...
Coachning, i varje fall i min tappning, handlar långt ifrån om att prestera - tvärtom. Det handlar om en gemensam process där coachen fungerar som ett mentalt bollplank. Genom samtal om tankar, känslor och händelser får kunden en ökad självinsikt och därmed oftast både en vilja och förmåga att göra förändringar i livet som känns rätt.
Jag tror att det var så att många av ungdomarna i skolorna i Stockholm helt enkelt inte kontaktade skolkuratorn därför att en "kurator" har en "sjukhetsstämpel". Eleverna ville inte och kunde inte se sig som psyksikt svaga helt enkelt. Man förstod det, men såg samtidigt att de verkligen behövde hjälp. Nu när det finns skolcoacher fungerar detta arbete mycket bättre (även om det egentligen är samma sak som utförs).
En viss skillnad kan ju också vara att en kurator eller terapeut till ganska stor del kan (med all rätt) behöva arbeta tillsammans med eleven med det som varit tidigare - orsaker till vissa beteenden. En coach är mer (men inte enbart) fokuserad på vad som kan göras för att förbättra förutsättningarna i framtiden. Många kan känna sig skrämda av att behöva "älta" och gå igenom det som varit. De kan behöva börja med att prova på de möjligheter till förändring som man kan ta avstamp i här och nu. En del av dem kan först därefter vara redo att se tillbaka och förstå varför ett visst beteende kan ha uppstått - för den förståelsen är många gånger mycket viktig.
Jag vet också att det finns coacher som arbetar mer som "tränare". De ger sina kunder färdiga lösningar och svaren på alla frågor. En del kanske tycker att det fungerar bra för dem att ha det så. Jag ser det som att man tar avstånd från sitt eget ansvar. Jag tror dock inte att det är en majoritet som arbetar så.
Det är väl som i livet i övrigt - det finns både bra och mindre bra coacher, terapeuter etc. Viktigast är att man hittar någon person som man trivs med.
Tack för att du tog dig tid att skriva ner dina funderingar. Dom är viktiga. Hoppas att du kan läsa ut något ur min långa och luddiga svar.
Nu är det hög tid att gå och sova.
Allt gott till dig!
Det är skrämmande med alla krav i samhället! Hur är det att vara tonåring, när ens föräldrar beter sig och ser ut som tonåringar?
SvaraRaderaVarför trissar lärarna eleverna till att hela tiden försöka nå bättre betyg? Varför är det inte okej att vara nöjd med ett G? Godkänd... Man är ju faktiskt GODKÄND, kan det inte få duga?
Varför kan man inte få idrotta för att det är roligt? Varför måste man hela tiden mäta i prestation istället för i glädje?
Det är förödande med alla dessa krav, jag förstår att unga människor mår dåligt, och det skrämmer mig!
I början av året var det tre tjejer som tog sitt liv här i min stad. Två höll varandra i hand och hoppade tillsammans från bron.
SvaraRaderaJag håller verkligen med dej!!!!
Det finns inte längre några vuxna i skolan som har tid att prata. Min mamma är mattant och förr hade hon alltid några ungdomar som sökte sig till henne - kanske blev hon deras stöd. Men nu står mattanterna aldrig stilla utan tvingas flänga runt hela tiden. Stressen finns överallt!
Åsa - håller verkligen med dig! Att var godkänd är ju BRA! Jag förstår inte vart vi är på väg när vi har sådana krav på oss själva i samhället. Blir lite rädd av det. Som tur är tycker jag att det dyker upp "motpooler" lite här och var. Någonstans måste stressen, pressen och hetsen ta slut.
SvaraRaderaDet ökade intresset för Medveten Närvaro ser jag som ett sundhetstecken.
Malve - Det gör ont i mitt hjärta att höra det. Tänk att det kan kännas SÅ hopplöst när man är ung. Och vad är vi för förebilder som vuxna som bara stressar? Det krävs en riktig kovändning av alla får att komma på rätt köl igen. Jag har förhoppning om det trots allt.
Tack Ulrika för ditt långa och bra-iga kommentarssvar.
SvaraRaderaDu är en "coach" i min smak verkar det som! ;) :) (men det var ju det jag trodde)
Om du har lust att kika in, så har jag faktiskt smygöppnat min nedlagda blogg lite idag med en inredningsrapport om vad som hänt här hemma sen sist jag bloggade.
Välkommen!
tack för ett bra och viktigt inlägg! Jag är folkhälsovetare och har sett det här problemet både i teorin och i praktiken; genom utbildning och personlig erfarenhet. Det är verkligen ett stort problem som ingen tycks kunna greppa eftersom det är så många aspketer som spelar in. Sven Bremberg på folkhälsoinstitutet har skrivit en rapport som heter Ungdomar Stress och Psykisk hälsa. Där lyfter de fram två faktorer som avgörande för den ökade psykiska ohälsan. Det är svårigheter att komma in på arbetsmarknaden och den ökade individualiseringen i samhället som leder till att val i livet blir alltmer avgörande. Det är verkligen intressant läsning för att förstå problematiken på ett övergripande sätt.
SvaraRaderaJag skriver delvis om det här på min blogg och försöker blanda samhällsperspetiv och egna tankar kring psykisk ohälsa och den hjälp man kan få. Det finns mycket att göra på det här området!