Det kan låta självklart att alla viktiga val i livet ska göras i enlighet med sin egen uppfattning, sin tro, sina värderingar och sitt hjärtas röst.
Tyvärr är det sällan som saker och ting är fullt så enkla som det kan låta.
Inte minst när det gäller stora och avgörande livsval är det svårt att inte låta sig påverkas av vad samhället, släkten, familjen, vänner etc. tycker och anser.
För nog påverkas vi av vad vår omgivning tycker och vilka normer som råder i samhället - även om vi inte alltid tror det. Det allra flesta av oss vill ändå "smälta in" och vara "vanliga och accepterade" samhällsmedborgare. I varje fall till största delen. Att leva sitt liv på ett eller flera sätt som anses strida mot gängse normer kan vara både kostsamt (inte minst socialt) och energikrävande. Ändå är det ibland det ENDA RÄTTA.
För om det djupt där inne i hjärtat känns att det är precis så det måste vara. Att allt annat skulle kännas som att leva sitt liv som "fejk". Då kan det vara värt risken att bli ifrågasatt, rynkad på näsan åt eller att ställas till svars för sina val.
De flesta av oss har förmodligen inte några stora om omfattande livsval som lätt kan ifrågasättas. Men någon gång då och då måste man kanske ändå fatta ett beslut som blir ifrågasatt av andra.
Så var det för mig när vi valde att sätta sonen med Downs syndrom i särskola när det var dags att börja i förskoleklass. Innan hade han gått som vilken unge som helst på förskolan och det gick alldeles perfekt. Jag var på den tiden med in några "forum" för föräldrar till barn med Ds och där förespråkade man (de allra flesta) integrerad skolgång, det vill säga att våra barn ska gå i vanlig klass med resurs.
Jag kan inte säga att jag är för eller emot varken det ena eller det andra. Jag tror att det mer handlar om det enskilda barnet och aktuell skola. Det är det som avgör vad som är bäst.
Det finns en handfull föräldrar med barn med Ds som nu har blivit lite större. Det har stridit hela deras barns uppväxt för att barnen ska få en så normal och integrerad skolgång som möjligt - i vanliga skolan och med den hjälp som behövs. För en del har detta varit jättebra, andra har jag min funderingar kring.
När vi valde att sätta Max i särskolan ansågs vi vara nästintill förrädare Vårt val gjorde att dessa föregångare och pionjärer till föräldrar som stridit för sina barns rätt nu kände att deras kamp var förgäves. När vi valde särskola kände de att de var tillbaka på ruta ett igen.
Åh, som jag vände och vred på alla tankar under en period. Men sedan kände jag att det finns ju bara en vettig sak att göra. Som mamma kan jag bara tänka på MIN son och HANS skolgång Vad skulle vara bäst för Max? Var skulle han trivas och utvecklas bäst?
Svaret var enkelt - i särskolan.
Det betyder inte att jag tycker att andra alternativ är felaktiga eller korkade.
Jag förstår och respekterar andras åsikter och behov. Men det var ändå jobbigt att behöva stå emot och förklara vårt val. Rättfärdiga det.
Nu efter dryga två år är jag verkligen övertygad om att vi gjorde helt rätt.
Jag har inte heller någon kontakt med de föräldrargrupper jag tidigare var involverad i. De gör säkert ett bra och viktigt jobb och jag beundrar deras totala engagemang.
Att Max går på särskola ser inte jag som ett bevis på att han är mindre värdefull än andra barn. Varför skulle det vara så?
Tänk istället om ALLA barn fick förmånen att få gå på särskola!!!
