Jag tänkte under helgen iscensätta ett litet "psykologiskt experiment". Det går ut på att antingen dela med sig av något som du kanske inte annars skulle berätta -i syfte att visa att det "onormala" kan vara högst normalt = SANNING.Eller att göra något som kan få dig eller någon i din närhet att växa någon millimeter, bli lite gladare eller må lite bättre = KONSEKVENS.
Vågar du vara med?
- Om du väljer sanning ska du i en kommentar berätta om något du gör/tänker som du tror att andra människor kan tycka är lite konstigt/udda/egendomligt.
- Om du väljer konsekvens så ska du ge en helt främmande människa en komplimang under helgen.
Själv väljer jag sanning för att illustrera:
Ibland får jag för mig att jag ska skapa ett problem bara för att se hur jag skulle kunna lyckas lösa det. Det kan t.ex. vara så att jag tänker att jag ska slänga ner mina husnycklar i en gatubrunn. Hur skulle jag lösa det? Försöka fiska upp dem själv med någon sorts hemmagjord ”krok”? Ringa brandkåren, men då är frågan vad jag skulle säga till dem: - jo, jag ville bara se hur jag skulle lösa det här…Nu är det ju inte så att jag verkligen gör det jag tänker, men ändå. Kanske är det ett uttryck av extrem tillfällig leda, kanske något annat.... Men jag skulle nog klassa mig själv som relativt ”normal” ändå, för det mesta ;-).
Nu är det din tur! I dare you!!!
Ååhh.. jag vill köra sanning men jag vågar inte!! haha..
SvaraRaderaHärligt- tycker jag var högst trevlig tankeverksamhet att fundera över problemlösning...!
SvaraRaderaJag tar väl sanning jag med. Av anledningen att jag föredrar sanningen, vissa dagar mer än andra...
Min sanning är att jag ibland bara stänger dörren om mig när jag inte orkar dela med mig av kraft och "vishet", när jag blir spyless på mig själv och människor runt mig. När jag ger upp hoppet om människor, medmänsklighet och den här planeten över huvud taget.
När jag är övertygad om att onskan inom oss människor kommer att vinna och egot kommer att förgöra allt det goda vi har men inte använder oss av...
Sen hittar jag på något overkligt sätt tillbaka och bara vill få andra att må bra, orka och göra det bästa de bara kan av sina liv!
So far har godheten vunnit den kampen om mig - o jag hoppas den fortsätter att vinna....
Okey, sanning. Det händer att jag låtsaspratar i telefon när jag sveper genom kontorslandskapet. Jag gör det för att inte bli haffad.
SvaraRaderaFegt men sant.
/Steffe
Sanning; Jag är ofta spydig i mina kommentarer till andra när jag känner mig "liten" och "låg" själv *skäms* =(
SvaraRaderaSuzan - fegis ;-)
SvaraRaderaIngela - ja, men ibland undrar jag vad jag håller på med ;-)...
Låter som en klok handling att stänga till när du behöver ladda upp din egen energi. När den egna energin är på upphällningen går det ju bara inte att orka med att finnas till för andra. Vilken tur att du hittar tillbaka till tron på dig själv och omvärlden sedan :-D!
Steffe - Ha,ha,ha! Jag kan se det framför mig. Och så kan jag se dig gående där med telefonen i örat, pratandes - och så ringer det plötsligt i din telefon!!!! Vad gör du då? ;-)
Miss M - det låter väldigt mänskligt, måste jag säga. För så är det ju allt som oftast med "hårda ord och spydiga kommenatrer". De döljer något annat där bakom. Jag är ändå övertygad om att ditt underbara fina jag lyser igenom :-D!
Ulrika, hemska tanke! Nej, jag har alltid telefonen på ljudlöst. Om den börjar vibrera tror jag att jag kan hantera situationen. Kanske.... ;-)
SvaraRaderaSteffe
Steffe - kanske ja;-). Du får öva in någon replik i stil med:
SvaraRadera- Oj då Hasse, nu har jag någon som ringer på andra linjen. Vänta lite så återkommer jag.
Jag tycker inte att det är så svårt det där med komplimanger så jag tar också sanning. Nu blev det betydligt klurigare :)
SvaraRaderaVad ska jag avslöja?
Att jag ibland torkar min son med disktrasan. Eller nåt mer känslomässigt som att jag har väldigt svårt för vuxet folk som sover middag. Jag känner ett sting av avsmak så fort någon vuxen gäspar och börjar överväga en tupplur mitt på dagen.