ATT LEVA MED SMÄRTA OCH ÄNDÅ HA ETT BRA LIV - Carmencita Gallardos berättelse

Carmencita Gallardo

Jag vill presentera en härlig och levnadsglad kvinna för er. Hon heter Carmencita Gallardo och hon har mycket att lära oss. Carmencita upplevs som en oerhört positiv och varm person - en sån som inte bär på några bekymmer eller problem. Ända har hon en bakgrund full av både fysisk och psykisk smärta. Jag blev nyfiken på hur det kan komma sig att hon som verkligen har anledning att må dåligt och vara pessimistisk ändå har gjort ett val att vara allt annat än det. Jag bad Carmencita skriva och berätta hur det kan komma sig. Här är hennes berättelse:

"Mitt namn är Carmencita och jag tänkte skriva om att leva med smärta och ändå kunna välja att ha ett bra liv.

Innan jag börjar med det, känns det som om jag vill berätta lite mer om mig själv. 

För jag vet hur många tänker om detta eftersom jag själv har tänkt och funderat på ett visst vis en gång i tiden och det är faktiskt inte så länge sedan.

Jag tänkte förr, att ni som pratar om lycka och att tänka positivt, ni vet ju inte vad ni pratar om...

VET NI HUR DET KÄNNS NÄR KROPPEN SKRIKER!!

VET NI HUR DET KÄNNS ATT VARA FATTIG!!

VET NI HUR DET KÄNNS NÄR MAN FÖRLORAT ALLT!!!

Jag kan en del om smärta..mitt liv har präglats av smärta..fysisk som psykisk smärta.

 Det började tidigt som barn. Jag hade scolios och blev senare opererad för det.

 Smärtan såg annorlunda ut då när lilla Jag inte hade ett fullt utvecklat språk.

 Jag blev en inåtvänd och allvarsam flicka och det har nog präglat mitt liv väldigt mycket.

 Allvarsam och djup har jag varit större delen av mitt liv.

Smärtan visade sig skulle återvända i mitt liv på olika sätt. 

Jag har tagit stora pauser i livet och återvänt..alla gånger på olika sätt. 

Jag har faktiskt blivit lite av en expert på att återvända till livet. 

För drygt 20 år sedan fick jag diagnosen Fibromyalgi.

 En välkänd sjukdom i dag men det var det inte då.

Jag bestämde mig tidigt att det var ingen sjukdom som jag skulle tillåta ta över mitt liv,

 och det blev en kamp mellan att acceptera smärtan och ändå leva vidare. 

Gick i terapi under många år eftersom mediciner ändå inte hjälpte.

 Lärde mig mycket om denna sjukdom och om att hantera smärta.

I mars 2011 så hände något mycket tragiskt i mitt liv.

Jag fick en ryggskada som gjorde att jag förlorade min gång,

 vilket var en ofantligt stor förlust för mig eftersom promenaderna var min friskvård.

 Både mentalt och fysiskt hjälpte mina promenader mig att leva.

Samtidigt förlorade jag min mamma, mitt älskade arbete i en hundaffär, min redan obefintliga ekonomi gick i kras.

 Jag blev som förlamad av chock, förlust och smärta.

Jag var så lycklig tyckte jag då innan allt detta hände, men det är inget mot vad jag känner i dag.

När jag sitter här nu och skriver, tänker tillbaka och funderar på vad som egentligen hände. 

När vände det och hur vände det.

Och varför är denna återgång till livet starkare och mer hållbar än de andra gångerna.

Det är det jag gärna vill dela med mig.

Det är svårt att inte fördjupa mig för jag skulle kunna skriva en bok om detta.

 Men jag tänker så enkelt som möjligt förklara vad som hände.

 För det handlar inte om ständig lycka utan om hur man hanterar svårigheter i livet och livet i sig själv.

Att tillåta sig att vara Förkrossad är en viktig del i processen.

 Det känns nästan som magiskt när man befinner sig i det.

Det är inget man förstår i stunden utan när man lämnat det kan man titta tillbaka och se att något hände där. Det är en väldigt tyst process, när man släpper taget och inser att man inte själv längre orkar kämpa, när man i egen kraft inte längre orkar bära sig själv så är det som om något annat tar över.

Det är ett ganska känsligt ämne eftersom många hamnar i en känsla av en större makt som tar över och jag ska inte fördjupa mig i det. Det får vara upp till var och en varifrån hjälpen kommer. När man släppt taget är det som om tårarna skingras och man kan börja andas igen och ljus börjar skymta. Man börjar ana att man överlevde faktiskt att släppa taget.  För många är det LivsViktigt att bära allt själv..som om man skulle dö om man inte hade kontrollen. 

När man kommit igenom denna fasen så kommer Acceptansen, Det är så här det är. Det är så här det kanske blir för resten av mitt liv. En svår insikt men samtidigt otroligt viktigt. För det är härifrån du börjar vandra igen. Vissa stannar här och fortsätter kämpa tills man kapitulerar igen och igen. Det var efter det här jag började annorlunda än de andra gångerna. 

Förlusten av så mycket gjorde att jag började bli tacksam för så lite. 

Som färgerna på träden, solsken, värme, kärlek från någon nära, skratt, att jag sakta kunde börja gå igen, stunder av smärtfrihet, Till och med bitande vind gjorde gott för mig, för jag kände att jag levde.

Jag började bli tacksam för att jag faktiskt levde. I samband med detta så började livet återvända till mig. Jag fick tillbaka min gång med hjälp av en Yogamaster. Jag började jobba med min kropp för att den skulle fungera igen. Än i dag jobbar jag med min kropp för att den ska fungera. Gör jag inte det så strejkar den.

Jag började inse att det bästa i livet var faktiskt gratis. Med tacksamhet för det lilla började glädjen leta sig fram. Den letade sig fram för att stanna. Visst fick jag återfall av missmod men jag valde också att utveckla det här med tacksamhet och glädje.

I denna process började jag aktivt arbeta för att bli bättre och jag fick fantastisk hjälp från olika håll.

Jag fick en grupp vänner via en smärtrehab, en grupp tjejer som vet vad smärta innebär. Det hände något väldigt fint med oss i våran lilla grupp och vi skrattade mycket tillsammans. 

Vi upptäckte hur de härliga skratten fick oss att må fantastiskt bra och vi blev nästan lite beroende av varandra, kreativiteten flödade och vi var bättre än medicin för varandra.

Så att tillåta sig att kapitulera, acceptera sin situation, att välja tacksamhet, och att välja glädje..det blev otroligt viktigt för mig.

Jag insåg att jag låg hellre i soffan med glädje och smärta än smärta med oro, vrede och missmod. Jag började göra roliga saker. En av mina vänner satt jag hemma hos och skrattade, och hellre låg jag i hennes soffa och skrattade än i min egen, alldeles ensam.

De här bra val för mig, gjorde att mer glädje kom in och fyllde mitt liv, och det innebar  helt enkelt att oro, missmod och sorg fick  inte så stor plats i mitt liv längre. Det jag märkte var att allt ordnade sig i alla fall, och jag förstod att oro fyllde ingen funktion i mitt liv längre.

Tilliten gjorde entré i mitt liv. 

Tillit..det är nog det vackraste ord jag vet...att lita på livet, att lita på att hur det än blir, så blir det bra.

Försäkringskassan och Arbetsförmedlingen ordnade in mig i ett företag som hjälper människor att komma tillbaka till arbetslivet och där fick jag stor hjälp av en söt liten coach som egentligen är utbildad mental tränare och hypnotisör. Hon lärde mig mycket om mental träning och där jag fick erfara att det verkligen går att påverka sina tankar. När jag valde att tro att mentalträning verkligen fungerar så släppte jag det inte. Och med tiden så satt de där bra tankarna om mig själv hur fint som helst i mig.

Min självkänsla har blivit bättre, självförtroendet har ökat och livslusten har kommit tillbaka med stormsteg. Det är en underbar känsla att känna att jag har makten att påverka mitt liv.

Visst jag kan inte ta bort allt i mitt liv som är trist, men jag vet att jag kan påverka mitt sätt att tänka om det. Jag har till och med lyckats att gå ner i vikt med mental träning. Min ekonomi har inte blivit bättre, men mitt synsätt på pengar har verkligen förändrats. Visst hade det varit skönt att ha en bekymmersfri ekonomi, men samtidigt så har pengar tidigare i mitt liv gett mig massor av bekymmer och stress i stället för trygghet.

 

Så för er som tror att Lycka är för någon annan...den finns där..hela tiden. Men man måste jobba, jobba, jobba.

Att känna sig frisk när man lever med smärta ställer höga krav. För ibland kräver livet att vi måste ändra på saker och det gör ont. Ibland gör de här förändringarna mer ont än att leva med den fysiska smärtan. Det kanske är hårda ord, men de orden kommer faktiskt från en tjej som i många år valde att hellre att leva med smärta än att göra de förändringarna som krävdes för ett bra liv. Jag vet bättre nu och jag lever bättre nu. Jag lovar, det är värt varenda minut även om det gör ont att förändras.

Detta är ingen solskenshistoria utan en lång kamp för ett bättre liv och vet ni..jag vet att jag har hittat min grej.

Det funkar! Idag är jag en tjej som givetvis fortfarande är allvarsam och djup..men jag har blivit en väldigt glad och spontan tjej som älskar livet och allt som ger mig glädje och det är underbart att vara jag..för det mesta i alla fall."

Tack Carmencita för att du så generöst delar med dig av dina tankar och erfarenheter. Tankens kraft är stark och du har alltid ett val att tolka och tänka om det som händer dig i livet. Du vet verkligen vad du talar om och kan med detta ge hopp till många andra.