BEKRÄFTELSE - av andra

Det ligger nedärvt i våra gener - behovet av att få bekräftelse från andra människor. Från början är bekräftelsen från våra föräldrar och de vi har nära oss när vi växer upp den viktigaste. Vi behöver deras kramar, närhet och värme och vi behöver deras uppmuntrande tillrop och tröstande ord. Vi blir sedda och bekräftade och i och med det lär vi oss att se och få tilltro till oss själva.
I takt med att vi växer upp och blir självständigare blir det viktigare för oss att andra ser och bekräftar oss - kompisar, skolkamrater, kollegor osv.

Vilket sätt uppskattar du att bli bekräftad på?
När känner du dig nöjd, glad och tillfreds över att någon har uppmärksammat dig?

För vår självkänsla och för vårt självförtroende är det viktigt att vi får bekräftelse för både det vi gör (lär oss rulla runt, gör mål på fotbollsträningen eller ritar en fin teckning) OCH för den vi är ( att någon talar om för oss att de tycker om och uppskattar oss, utan några som helst förbehåll).
Många menar att bristen på självkänsla grundar sig i att vi enbart får bekräftelse för saker vi gör/presterar och att vi därför inte ser något egenvärde i att "bara vara" utan känner ett behov av att visa oss duktiga hela tiden. Visst kan det ligga en del sanning i det, men jag tror att det är mer komplicerat än så.
En del föräldrar som vill sina barn det allra bästa (vilket så klart alla vill, fast på olika sätt) undviker att berömma barnen för saker de presterat för att de på så sätt tänker att de ska stärka deras självkänsla. Istället lägger det fokus på att bara stärka och uppmuntra barnets personliga egenskaper.
Jag tror att det är viktigt med både och. Det måste få vara ok att både man själv och andra tycker att man är fin i håret eller har ritat en fin dinosaurie. Det ska man få vara glad och stolt över. Däremot ska man också veta att det också är ok att dinosaurien man ritar nästa gång mer liknar en lastbil och att man därmed blir jättebesviken. Man är fortfarande värd lika mycket som människa.
En bra balans där emellan alltså, är det jag tror på.

Hur bekräftar du andra?
På vilket sätt visar du din partner, dina kollegor eller en vän att du uppskattar dem?

Vi är olika som individer och tycker därför om olika sorters bekräftelse. En del har också större behov av att bli bekräftade än andra.
För en del räcker det med en nick och ett leende. För andra behöver det talas om i klartext. Ytterligare någon annan uppskattar bäst den fysiska bekräftelsen i form av en kram eller en klapp på axeln.

Är du duktig på att bekräfta andra?
Är det något du gör medvetet?

Jag kom precis hem efter en cykeltur ner till stan för att köpa dagens lunch. När jag skulle parkera min cykel i cykelstället utanför affären tittade en äldre dam på mig. Hon  försökte baxa ut sin cykel som satt fastkilad mellan de andra cyklarna i det överbelamrade cykelstället. Det var en dam i 80-års åldern och hon log mot mig och sa:
- Vilken tur du har som hittade en ledig plats för din cykel på en gång.
Jag log tillbaka och sa att det var verkligen tur och att det inte hörde till vanligheterna.
Hon nickade och log igen innan hon satte sig på sin cykel och cyklade iväg.
Jag blev så oerhört glad o välmående inombords av denna lilla "triviala händelse". Den äldre damens leende och vänliga ord var en bekräftelse som fick mig på fantastiskt bra humör. Hon såg mig. Hon bekräftade mig. Och jag såg henne och bekräftade henne tillbaka.
Det slog mig att det är så oerhört viktigt med den här "vardagsbekräftelsen", och inte minst mellan människor som inte känner varandra men som ändå genom ett leende och några vänliga ord i så stor utsträckning kan påverka den andras välmående.
Så enkelt och så stort på en och samma gång.

Så frågan är nu:

Vem ska du ge ett leende och några vänliga ord idag?