torsdag 5 januari 2012

VI ÄR KÄNSLOMÄSSIGT HANDIKAPPADE

Att inte kunna känna eller uttrycka sina känslor börjar allt mer likna en folksjukdom. Ju fler människor jag möter och pratar med, desto tydligare ser jag att avsaknaden av kunskap kring egna och andras känslor är en av de absolut största anledningarna till att vi idag mår mer eller mindre dåligt.

Det är inte så konstigt om du tänker efter. Det börjar redan när du är spädbarn. Du är hungrig och vill få omgivningen att uppmärksamma det vilket gör att du gör det som är helt logiskt för dig - du gråter. Troligtvis hinner du knappt fylla lungorna med luft innan din mamma har plockat upp dig för att ge dig mat. Din gråt väcker oro hos din mamma.
Du växer och blir några år gammal och cyklar omkull när du håller på att lära dig att cykla utan stödhjul. Med skrapsår på knät och tårarna rinnande springer du in till dina föräldrar som tröstar dig med orden:
- Det är inte så farligt. Det onda går snart över, samtidigt som de ger dig en glasspinne så att du ska tänka på annat.
Du blir tonåring och en första stora kärleken "gör slut med dig" och du är givetvis förkrossad. Omgivningen försöker trösta dig med:
- Du glömmer honom/henne snart. Det finns så många andra att välja på.
- Mister du en står dig tusen åter.

Och så vidare, och så vidare.
Vad det handlar om är egentligen omgivningens rädsla för och okunskap om att möta dina känslor. De har själva ingen aning om hur de ska göra därför att de också har blivit behandlade på samma sätt.
I stället för att verkligen fråga hur någon mår och låta dem bejaka sin sorg, ilska, rädsla eller vad det nu handlar om för känsla så försöker vi släta över. Det blir lättast så.

Framför allt gäller det de "svåra" känslorna. Sådana som vi kallar för negativa: sorg, ilska, rädsla, oro etc. Men det är inte alltid vi uppmuntras och tillåts vara i våra positiva känslor som barn eller vuxna heller.
Vi får inte skratta för högt och ha "för" roligt", inte vara för stolta och glada över något vi presterat osv.

Vi går alltså in i vuxenlivet "handikappade" när det gäller att hantera både våra egna och andras känslor. Faktum är att vi många gånger "mår" på något visst sätt, men vi förmår inte urskilja känslan. Kanske upplever vi bara någon sorts obehag, en känsla av något som vi inte vill känna.
Vad gör vi då?
Jo, då ser vi till att få bort den oroande och störande känslan på det sätt vi förmår:

  • vi äter bort den.
  • vi shoppar bort den.
  • vi dricker bort den.
  • vi tränar bort den.
  • vi jobbar dubbla skift på jobbet.
... allt för att inte behöva känna vad det nu är vi känner.
Problemet är att vi inte kan samla på och hålla tillbaka alla dessa känslor, utan förr eller senare måste de komma ut. Det gör det i forma av ångest. Ångest är en massa olika (negativa) känslor som väller ut i en enda odefinierbar röra. Den är definitivt inte lätt att hantera.

Känslor är INTE farliga.
Känslor är ALDRIG fel.
Känslor bara är.

Genom att träna på att känna efter vad du verkligen känner och hur du mår i olika situationer, kommer du att upptäcka och lära känna dina känslor. Konstatera att du känner besvikelse, sorg, ilska eller rädsla. Lägg ingen värdering i känslan. Den är bara ett uttryck och eftersom en känsla aldrig kan vara fel, behöver du inte lägga någon värdering i den och klanka ner på dig själv.

Nästa steg är att försöka låt personer i din omgivning få ha sina känslor utan att de blir avfärdade.
Krama och trösta ett ledset barn, men låt det vara ledset. Var ledsna tillsammans. Sätt ord på ledsenheten:
- Du är ledsen för att din kamrat har varit elak mot dig. Det förstår jag att du blir. Om någon är dum mot mig blir jag också ledsen.
Låt en arg kollega berätta om varför han eller hon är så arg. Lyssna. Du behöver varken hålla med eller säga emot utan bara fråga hur han/hon känner sig och bejaka den känslan.

Jag kommer att skriva mycket mer om känslor och hur vi bättre lär oss att hitta, acceptera och ta hand om den här på bloggen under våren. Det är nämligen grunden till en stor del av vårt välmående. När du lär dig att hantera dina och andras känslor så är det så många andra bitar som också kommer att falla på plats.

9 kommentarer:

  1. Det stämmer faktiskt in på mig.
    Jag är så medveten om min känslomur som jag har byggt upp men jag vet inte hur jag skall riva den muren.

    Och jag kan säga att jag går i ett 12 stegsprogram för anhöriga. Kan säga att det är ett steg åt rätt riktning. Men inte fullt ut.

    Så det du skrev stämmer så väl in på mig.

    Kram
    Katarina

    SvaraRadera
  2. Katta - först och främst är det viktigt att både tänka och känna att du inte gör något fel. Du gör som du är van vid och har lärt dig. Sedan är det viktigt att se att det faktiskt går att förändra. Sakta men säkert kan du börja LETA efter dina känslor. Försöka att hitta vilken eller vilka känslor som gömmer sig där bakom en kanske "otydligt" känsla av frustration rädsla eller vad det nu är.
    Jättebra med ditt 12-stegs program, det kommer säkert hjälpt till en hel del. Men du kan också jobba själv. Skriv mycket dagbok, är mitt tips. Och sedan att tänka på vikten av att aldrig döma dig själv på grund av en känsla. Känslor är inget vi styr över. Det finns där för att tala om något för oss - och vi måste lära oss att lyssna. Kram

    SvaraRadera
  3. Tack snälla ullrika Jag är i detta tillstånd som du nog förstått mer mer mer kram till dej <3<3<3

    SvaraRadera
  4. Den här kommentaren har tagits bort av skribenten.

    SvaraRadera
  5. Så rätt! Jag hade ett långt samtal med min sambo om precis detta igår kväll.Han har svårt att utrycka sina känslor då han anser att allt bara blir jobbigare av det. Dels för honom själv, men även för hans omgivning tycker han. Och jag är verkligen motsatsen. En känslomänniska in i märgen. Det är ibland en svår ekvation. Svårt för honom att förstå att jag känner så mycket och svårt för mig att förstå att han inte vill känna något. Men vi jobbar på det! Tack för ett bra inlägg, ska även be min sambo läsa det!

    SvaraRadera
  6. Provar en tredje gång och ser om min kommentar kommer med nu?Vad gör jag för fel?Hur ska jag få in kommentaren?

    SvaraRadera
  7. Javisst är det så...det stämmer in på mig i mångt och mycket. Tycker dock att kvinnor i regel kan hantera dem något bättre än män!
    Vad kan vi göra för att förändra detta? Livskunskapen i skolan (där den används)är för inriktad på religonsfrågor, den borde i stället användas som ett verktyg att hantera de egna känslorna från förskolan och genom hela grundskolan. Jag skulle gärna arbeta med det!! Kram fr. Åsa

    SvaraRadera
  8. eva - det kommer mer :-) Ljus och värme till dig.

    Anonym - här är ett tidigare inlägg som kan var intressant för dig att läsa:http://ulrikagabriel.blogspot.com/2011/01/emotionell-eller-intellektuell.html

    Åsa - ofta har kvinnor närmare till och är bekvämare med att prata om och jobba med sina känslor, men det är definitivt inte alltid så. Jag jobbar själv med livskunskap å låg- och mellanstadiet, och jag håller verkligen med dig om att det borde kunna användas bättre. Själv pratar jag MYCKET om känslor. Jobbar nu dessutom med att ta fram undervisningsmaterial om det. Det behövs!

    SvaraRadera
  9. Vad spännande med nytt utbildningsmaterial/litteratur etc inom detta område. Det vill jag gärna läsa när det kommer.
    Har tidigare arbetat i skolans värld under många år men det var innan Livskunskapens inträde.
    Är det ngt som ligger mig varmt om hjärtat så är det just att få lära de riktigt unga att få uttrycka sig och sina känslor. Men kanske även deras föräldrar!
    Allt gott till dig,
    Åsa

    SvaraRadera

Related Posts Plugin for WordPress, Blogger...