VI ÄR KÄNSLOMÄSSIGT HANDIKAPPADE

Att inte kunna känna eller uttrycka sina känslor börjar allt mer likna en folksjukdom. Ju fler människor jag möter och pratar med, desto tydligare ser jag att avsaknaden av kunskap kring egna och andras känslor är en av de absolut största anledningarna till att vi idag mår mer eller mindre dåligt.

Det är inte så konstigt om du tänker efter. Det börjar redan när du är spädbarn. Du är hungrig och vill få omgivningen att uppmärksamma det vilket gör att du gör det som är helt logiskt för dig - du gråter. Troligtvis hinner du knappt fylla lungorna med luft innan din mamma har plockat upp dig för att ge dig mat. Din gråt väcker oro hos din mamma.
Du växer och blir några år gammal och cyklar omkull när du håller på att lära dig att cykla utan stödhjul. Med skrapsår på knät och tårarna rinnande springer du in till dina föräldrar som tröstar dig med orden:
- Det är inte så farligt. Det onda går snart över, samtidigt som de ger dig en glasspinne så att du ska tänka på annat.
Du blir tonåring och en första stora kärleken "gör slut med dig" och du är givetvis förkrossad. Omgivningen försöker trösta dig med:
- Du glömmer honom/henne snart. Det finns så många andra att välja på.
- Mister du en står dig tusen åter.

Och så vidare, och så vidare.
Vad det handlar om är egentligen omgivningens rädsla för och okunskap om att möta dina känslor. De har själva ingen aning om hur de ska göra därför att de också har blivit behandlade på samma sätt.
I stället för att verkligen fråga hur någon mår och låta dem bejaka sin sorg, ilska, rädsla eller vad det nu handlar om för känsla så försöker vi släta över. Det blir lättast så.

Framför allt gäller det de "svåra" känslorna. Sådana som vi kallar för negativa: sorg, ilska, rädsla, oro etc. Men det är inte alltid vi uppmuntras och tillåts vara i våra positiva känslor som barn eller vuxna heller.
Vi får inte skratta för högt och ha "för" roligt", inte vara för stolta och glada över något vi presterat osv.

Vi går alltså in i vuxenlivet "handikappade" när det gäller att hantera både våra egna och andras känslor. Faktum är att vi många gånger "mår" på något visst sätt, men vi förmår inte urskilja känslan. Kanske upplever vi bara någon sorts obehag, en känsla av något som vi inte vill känna.
Vad gör vi då?
Jo, då ser vi till att få bort den oroande och störande känslan på det sätt vi förmår:

• vi äter bort den.
• vi shoppar bort den.
• vi dricker bort den.
• vi tränar bort den.
• vi jobbar dubbla skift på jobbet.

... allt för att inte behöva känna vad det nu är vi känner.
Problemet är att vi inte kan samla på och hålla tillbaka alla dessa känslor, utan förr eller senare måste de komma ut. Det gör det i forma av ångest. Ångest är en massa olika (negativa) känslor som väller ut i en enda odefinierbar röra. Den är definitivt inte lätt att hantera.

Känslor är INTE farliga.

Känslor är ALDRIG fel.

Känslor bara är.

Genom att träna på att känna efter vad du verkligen känner och hur du mår i olika situationer, kommer du att upptäcka och lära känna dina känslor. Konstatera att du känner besvikelse, sorg, ilska eller rädsla. Lägg ingen värdering i känslan. Den är bara ett uttryck och eftersom en känsla aldrig kan vara fel, behöver du inte lägga någon värdering i den och klanka ner på dig själv.

Nästa steg är att försöka låt personer i din omgivning få ha sina känslor utan att de blir avfärdade.
Krama och trösta ett ledset barn, men låt det vara ledset. Var ledsna tillsammans. Sätt ord på ledsenheten:
- Du är ledsen för att din kamrat har varit elak mot dig. Det förstår jag att du blir. Om någon är dum mot mig blir jag också ledsen.
Låt en arg kollega berätta om varför han eller hon är så arg. Lyssna. Du behöver varken hålla med eller säga emot utan bara fråga hur han/hon känner sig och bejaka den känslan.

Jag kommer att skriva mycket mer om känslor och hur vi bättre lär oss att hitta, acceptera och ta hand om den här på bloggen under våren. Det är nämligen grunden till en stor del av vårt välmående. När du lär dig att hantera dina och andras känslor så är det så många andra bitar som också kommer att falla på plats.