I går skrev jag ett inlägg om mina (och Kattis Ahlströms) erfarenheter av stränga syslöjdslärare. Jag vill gärna fortsätta på det temat. Eller rättare sagt komma in på hur vi bättre kan uppmuntra och stärka våra barn.
Jag hade som sagt turen att råka på en underbar syslöjdslärare på högstadiet, Inger Johansson på Bäckbyskolan i Västerås. Det hon gjorde var att locka fram lusten och tron på att vi faktiskt kunde.
Jag vet inte om hon hade det som en medveten strategi att sprättarkniven var undandgömd. Många gånger slutade det med att det som skulle ha blivit en skjorta blev ett förkläde, eller kanske en grytlapp. Men det blev NÅGOT, och det var lustfyllt.
Just slöjd, både trä- och syslöjd är sådana tacksamma ämnen. Det finns så mycket att lära där förutom det rent praktiska hantverksarbetet. Jag tänker problemlösning. Det fick vi träna på med Inger. Om det inte blev som vi hade tänkt oss, hur kunde vi göra då?
Om vi vuxna beter oss som den "typiska" syslöjdsläraren som säger: - Gör om och gör rätt, till våra barn. Då dödar vi deras engagemang och lust. Om livet bara handla om att göra rätt efter en given mall (som någon annan dessutom har bestämt), så är det klart att det inte blir särskilt roligt.
Vad kan vi göra istället då?
- Fråga barnet vilka möjligheter han/hon ser?
- Hur kan ett "problem" lösas?
- Är det egentligen ett problem?
- Vilka alternativ finns?
- Vilken blir följden av de olika alternativen.
Lita till barnens förmåga att tänka och utveckla. De har många gånger betydligt fler idéer än vi då de ännu (förhoppningsvis) inte har blivit överbevisade om sina begränsningar. Stöd dem i deras tankar. Låt dem prova och ge dem de stöd och den hjälp de själva frågar efter - inte det DU tycker att de behöver.
Uppmuntra barnen till att komma med egna lösningar och idéer. Uppmuntra dem till att prova och inte minst uppmuntra dem till att tro på sig själva.
Här hos oss är det just så vi gör. Här har vi inga fasta regler om vad som är rätt eller fel, utan vi uppmanar alltid barnen att tänka själva och hitta lösningar. Precis som vi vuxna alltid gör.
SvaraRaderaJag ska nog själv spåna vidare på detta i min blogg idag, känner jag.
Åh, vilket bra inlägg! :-)
SvaraRaderaJag har mycket rätt och fel i mig, och jag har upptäckt att det är mycket svårare att få bort det i relationen till mitt eget barn, än när jag jobbade med barn. Konstigt. Men jag jobbar på det, bland annat genom att lära om själv och bli mer experimenterade och tillåtande inom de områden där jag märker att jag är allra mest "Rätt&Fel-Polis". :-) För jag tror ju verkligen så mycket mer på det sätt som du beskriver i inlägget!