tisdag 21 juni 2011

NÄR LIVET TOG EN VÄNDNING FÖR 10 ÅR SEDAN

I dag för 10 år sedan stod jag utanför förlossningen i Västerås och ringde febrilt på deras ringklocka. Bebisen ville ut - NU! En barnmorska kom och öppnade i sakta mak och ville leda in mig i kontrollrummet för att göra en mätning.
- Går inte, stönade jag.
- Jodå, sa hon lugnande. Vi måste se hur bebisen mår.
-Bebisen vill ut NU, förklarade jag väldigt tydligt.
Fem minuter senare var sonen född. Han hade bråttom, den lilla skrutten.

Det var mitt andra barn, och hade kunnat vara som vilken mirakeldag som helst på BB. Men det var inte länge vi fick stanna i den magiska mirakelkänslan. Sonen som fick namnet Max (Maximilian) var liten och hade svårt att hålla temperaturen och det bokades därför en extra undersökning av barnläkaren.
Jag kan än idag se hela situationen väldigt tydligt framför mig. Barnläkaren Birger undersökte Max noga. Pratade lugnt med honom och var mjuk och försiktigt. Sedan tog han Max, lindande in honom i en filt, räckte över honom till mig och sa:
- Nu vill han vara hos sin mamma.
Sedan sa han något som fick världen att stanna. Som fick mitt liv att helt stanna upp.
- Det finns flera tecken som tyder på att Max har Downs Syndrom. Jag vill göra några undersökningar för att få det bekräftat, men det är mycket som talar för det.
Allt brast! Panik! Sorg! Ilska! Förvirring.
Mitt perfekta lilla barn var inte perfekt. Han var FEL. Det var fel på honom och det var säkert mitt fel.
Jag satt på en brits i ett undersökningsrum och min man satt bredvid och höll armarna om mig, lika chockad han. Det kändes som att min värld stod still, jag fick tunnelseende och mitt liv kändes som en film. Alla andras liv bara fortsatte på sitt perfekta sätt, utan oss.
Vad hade jag gjort för att förtjäna det här?
Varför skulle jag få ett barn som det var fel på?
Vad hade jag gjort som gjorde att han var utvecklingsstörd?
Hade jag ätit något som inte var bra?
Hade jag skadat magen?
Var det ett straff för något jag gjort?
Det var säkert ett straff!

Som tur var var personalen, barnläkaren och barnmorskorna FANTASTISKA och underbara. Jag grät och de gick och hämtade papper och grät med oss. De visade sådan värme, sådant engagemang och var ett fantastiskt stöd. Det förringade inte vår sorg, de delade den. Samtidigt som de berättade om hur bra det skulle bli. Om alla möjligheter som fanns. All hjälp vi skulle få och inte minst hur fantastiskt liv vi skulle komma att få tillsammans med Max.
Det trodde vi inte på då. Men det var ändå skönt att höra.

Nu har det alltså gått exakt 10 år idag och jag är mamma till en underbar pojke som heter Max och har Downs Syndrom. I dag kan jag lugnt konstatera att det INTE är någon bestraffning. Det är en BELÖNING. Jag måste ha gjort något väldigt gott någon gång. Den krisen vi gick igenom där de första dagarna, veckorna och månaderna var jobbig, men sakta men säkert började vi känna att det inte var jordens undergång.
Jag kan idag ärligt säga att vi aldrig har stött på fördomar och problem när det gäller Max.
Vi har istället mött många fantastiska människor som med sin kunskap, sitt engagemang och sina varma hjärtan har funnits för både Max och oss.

I dag är Max en pojke på 10 år som älskar fotboll - Zlatan är favoriten. Han är fenomenalt duktig på tekniska prylar, datorer, Wii, Dvd-spelare och annat. Han går på särskola och utvecklas jättebra - i sin takt och efter sina förutsättningar. För oss som har förmånen att få ha Max i vårt liv och i vår närhet är han en solstråle och en glädjekälla. Han har humor och värme och jag är så glad och tacksam över att få vara hans mamma.

Jag känner stor tacksamhet!

10 kommentarer:

  1. Vilken underbar kärleks historia. jag blir alldeles varm.

    SvaraRadera
  2. Åh, vad fint - nu fick jag en tår <3

    SvaraRadera
  3. Så otroligt vackert skrivet! Det fick mig att fälla många tårar. Kram

    SvaraRadera
  4. Så fint, blir så rörd!
    Kramar/Mia

    SvaraRadera
  5. Åh, det här var verkligen rörande att läsa. Tack för att du vågade berätta sanningen, om att ni först tänkte att han var "fel" osv. Men vad underbart att ni fick se att det inte var "fel" trots allt! :)

    SvaraRadera
  6. Grattis till Max idag, hurra hurra hurra hurra.

    Och till dig Ulrika vill jag ge en stor kram för att du delar med dig av din historia om er fina pojke.

    Kram Elvira

    SvaraRadera
  7. Vilken tur att Max hamnade just hos er! <3

    SvaraRadera
  8. Tack ALLA för era fina kommentarer. Det värmer i hjärtat. Jag vill dels dela med mig att det är "normalt" att reagera med en massa "förbjudna" känslor när något sådant här händer. Men framför allt vill jag så klart dela med mig av min erfarenhet att något som från början känns hopplöst och som en bestraffning kan visa sig vara precis det motsatta.

    Stor varm kram till er alla fina medmänniskor.

    SvaraRadera
  9. Hmm förra kommentaren är borta?
    Hur som helst så TACK för att du delar med dig om "förbjudna" känslor när allt bara "ska vara" rosenrött! Så fint skrivet, blir lika positivt berörd idag som när jag läste häromdagen! Ge Max en grattiskram i efterskott! Han kanske kan ge dej en också,från mej! :0)

    SvaraRadera
  10. Tack för att du delar med dig. Får mina ögon att tåras av kärlek. Du vågar skriva det många inte ens vågar erkänna för sig själva. <3

    SvaraRadera

Related Posts Plugin for WordPress, Blogger...