BEBISAR - EXPERTER PÅ FOKUS OCH UTVECKLING

Härom dagen satt jag vid mitt köksbord och åt frukost. När jag tittar ut genom fönstret ser jag på en av balkongerna mitt emot oss (de har glasräcken) att en liten bebis kryper ut. Dömer, som vi gör av bebisars färg på kläder (blå i detta fall), så gissar jag att det var en liten bebispojke på cirka 8 - 9 månader.
Pojkens mamma kom strax efter ut på balkongen och höll ett vakande öga på honom.

Jag och min man tittade roat på den lilla pojken och mindes hur det var när våra egna barn var i samma ålder. Vi mindes deras upptäckarglädje och fantastiskt och spännande minsta lilla sak i vardagen kan vara för ett litet barn.
Efter en kort stund försvann pojkens mamma in i lägenheten  igen och pojken stannar upp. Han tittar efter sin mamma och är sedan stilla en kort stund.

Men sen händer det grejer. Pojken inser med ens att NU har han chansen. Med mamma  borta öppnar sig alla världens möjligheter på en oupptäckt balkong. Pojken lyfter huvudet och börjar med kraft och bestämda "krypsteg" att snabbt och mycket fokuserat ta sig från den ena änden av balkongen bort till den andra (balkongen är ca 10 meter lång, så det är en bit).
Att pojken har ett fokus syns lång väg. Huvudet lyfts högt och kryphastigheten måste vara nära rekordhastighet för 10- månaders bebispojkar.
Jag och min man tittar förundrat på.
Vad är det ha har så bråttom till?
Uppenbarligen har en ett klart fokus mot något, och inget kan stoppa honom.

Några krypsteg till och så är han framme vid sitt mål. En stor, vid blomkruka som står i ena hörnet. I blomkrukan är blomma med hängande små vita blommor planterad. Den lilla pojken hinner knappt sakta in farten förrän han räcker ut sin lilla hand och raskt grabbar tag i en hängande gren, snabbt river till och stoppar in hela härligheten i munnen. En näve till av blommans blad hinner han riva och och stoppa i munnen innan hans mamma kommer ut på balkongen och med blixtens hastighet är framme hos sin som och försöker  tömma hans mun från blommor och blad.
Säkert ingen fara skedd, även om mamman nog blev orolig där för en stund.

Jag kunde dock inte sluta fascineras av det fokus som fanns hos den lilla pojken.
När vi är små har vi ALLT fokus på att lära och utvecklas. Allt är möjligheter, allt ska upptäckas!
Och så snart vi har ett fokus så kör vi på.
Som när vi vill lära oss att gå. Vi fokuserar och tränar och ramlar och reser oss och tränar och ramlar och reser oss - om och om igen. Det finns inget som stoppar oss. Vi vet så tydligt vad vi vill och vi vet också att det krävs mycket träning. Vi ger inte upp för att det inte blir som vi har tänkt från början. Vi bara fortsätter. Vi känner oss inte misslyckade. Vi bara fortsätter.

Någonstans på vägen tappar vi den där drivkraften.
Någonstans på vägen börjar vi förvänta oss att vi ska klara allt på en gång, annars får det vara.
Någonstans på vägen börjar vi tro att det är ett misslyckande att inte kunna allt på stört.
Någonstans på vägen tror vi att alla förväntar oss att vi ska klara av allt utan att ha fått möjlighet att prova tidigare.
Någonstans på vägen börjar vi tvivla på oss själva alldeles för ofta.

SÅ SYND!

Om vi istället låter oss inspireras av våra drivkrafter från unga år och dessutom ser till att ta reda på vad som verkligen är viktigt för oss - om vi fokuserar på just det och inget annat. Då är det inte mycket som kan stoppa oss. Att vi ramlar omkull och måste borsta av knäna lite då och då kommer inte att hindra oss. Vi vet ju vad vi vill och var vi är på väg.

• Vet du VART du är på väg?
• VAD är VERKLIGEN VIKTIGT för dig?
• VAD bör du FOKUSERA på?