Såg för några dagar sedan den underbara filmen Hotell Marigold. Filmen handlar om ett gäng pensionärer som lever sitt liv i ganska stor tristess i England. Av olika anledningar bestämmer samtliga, och utan att tidigare känna varandra, att de ska åka till Indien. Närmare bestämt till Hotell Marigold - for the elderly and beautiful.
I reklamen för hotellet utlovas lyx och bekvämlighet, men i verkligheten kommer de till ett fullständigt fallfärdigt hotell. Inte alls vad de har tänkt sig med andra ord.
Det fina med filmen är att den verkligen uppmanar till eftertanka om livet. Livet på "ålderns höst" som i många samhällen inte alls ses som något särskilt positivt eller värdefullt. Precis som om människovärdet skulle minska ju äldre man är.
Väl komna till Hotell Marigold får vi följa de brittiska pensionärernas vilsenhet och letande efter att hitta sig själva, sin värdighet och sin tro på sig själva och en framtid. Vi lär också känna den unge indiske hotellägarens försök att i en ständigt optimistisk övertro på hotellets förträfflighet och möjligheter få verkligheten att bli något den inte är.
Det är inte en film full av snabba klipp och rapp dialog - snarare en finstämd, behaglig och småleende resa.
Jag tänker på ålderdomen i allmänhet - hur kan det komma sig att vi inte värdesätter de äldre bättre? Varför ska man behöva känna sig "förbrukad" som gammal och inte önskvärd?
Jag tänker på min egen ålderdom. Hur vill jag spendera de sista åren i mitt liv?
Jag skulle definitivt kunna göra som det härliga gänget som åker till Indien - för övrigt fantastiska och välkända brittiska skådespelare. Bege mig någonstans där det är både tillåtet och möjligt att njuta av livet fullt ut.
- Vad har du för tankar kring ålderdomen?
- Var och hur skulle du vilja tillbringa de sista åren i ditt liv?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar