Det kommer alltid perioder i livet då vi undrar vad det är för mening med "allt". Vad lever vi för? Ska det vara så här? Finns det inget "mer"?Dessa frågor har gäckat mänskligheten i alla tider och faktum är något klart svar inte har gått att finna - inte ens bland De Stora Tänkarna ( redan "de gamla grekerna"...).
Dessa frågor om livets mening har en tendens att dyka upp när det sker förändringar i livet, framför allt sådana som vi inte planerat för och kanske inte heller önskat (skilsmässor, arbetslöshet, födelsedagar). Då är vi redan i ett skört tillstånd och grubblerier om meningen med livet blir då ännu tyngre och svaren svårare att finna.
Det kan ändå vara skönt att veta att dessa tankar förr eller senare drabbar de flesta. En del tenderar att filosofera i dessa banor ganska ofta, det ligger i deras natur, medan andra kanske bara någon enstaka gång i livet undrar vad som är meningen med allt.
Det är lätt hänt att dessa funderingar, särskilt om man inte vanligtvis tänker i dessa banor, gör att man blir rädd. För sig själv. För sina tankar. Är jag deprimerad? Vill jag inte leva?
Ofta kan man känna att man egentligen inte har någon anledning att känna sig existentiell och ifrågasätta sitt liv. Man har det ju faktiskt bra - men man mår inte riktigt bra i stunden.
Var inte rädd för dessa tankar. Det är naturliga tankar som funnits hos människan i tusentals år. De är en del att livet att ibland stanna upp och fråga sig vad som har hänt och vad som kommer att hända. Skriv gärna ner dina tankar i en dagbok. Tala med dig själv. Lyssna! Du behöver inte svara, bara lyssna.
Eller prata med en vän. Kanske är det inte sådana här frågor ni normalt diskuterar, men ofta visar det sig ändå att det är ett ämne som många ändå har funderat på. Att bara få berätta om sina tankar och dessutom få höra att ens vän även hon/han också funderat på detta kan kännas otroligt skönt.
Om det är svårt att skriva av sig eller om du tycker att du inte vill prata med en vän om dessa frågor kanske du ska överväga att kontakta en kurator/terapeut/coach. Ofta kan det räcka med ett eller ett par samtal för att låsta tankar ska kunna lösas upp och du kan hitta mer energi, förståelse och livsglädje.
För efter dessa existentiella funderingar brukar en härlig vändning komma - en känsla av nyfunnen livsglädje och energi smyger sig sakta på. Plötsligt känner man bara att meningen med livet, det är just LIVET!
Eller som han sa, den kloka ARISTOTELES:
"Lyckan är meningen och syftet med livet,
hela målet och avsikten med vår mänskliga tillvaro"
Kanske behöver vi fler forum i samhället där vi kan samtala om existensiella frågor, även när vi inte är i kris. Då kanske vi är bättre förberedda när väl krisen är ett faktum. Dessutom är det en trygghet att ha en krets människor runt omkring sig som är vana att samatala om svåra ting.
SvaraRaderaMartin - visst är det så att det saknas "naturliga" forum för dessa diskussioner. Jag tror att en stor del har att göra med att vi idag lever i ett sekulariserat samhälle där kyrkan inte har en viktig plats i livet för de flesta. Jag inbillar mig att kyrkan tidigare var en mötesplats för många fler och där det också gavs utrymme för mer existentiella frågor.
SvaraRaderaför många idag är det inte naturligt att diskutera existentiella frågor. Jag tycker peronsligen att när man väl gör det med vänner, arbetskamrater etc. Så blir det ofta otroligt spännande diksussioner.
Det borde tillverkas någon sorts sällskapsspel - typ "Sanning eller Konsekvens" med existentiella frågor som kunde hjälpa till att få fart på dessa diskussioner. För jag tror att för många handlar det bara om att våga. När man väl diskuterar upptäcker man som oftast att man INTE är ensam om sina tankar.
Ett sällsakpasspel vore inte alls dumt. Jättebra affärsidé!
SvaraRaderaSedan kanske också skulle behövas icke-kyrkliga forum där alla skulle kunna känna sig hemma. föredrag, seminarium, satalskvällar. Ett tag var det populärt med s k filosoficaféer, som delvis hade en sådan här roll. De har tyvärr blivit sällsyntare här i göteborgstrakten.
Det låter också som en bra idé att oftare ta initativet till att samtala om existensiella fårgor i familjen och bland vänner och arbetskamrater. Ett visst mått av mod behövs dock vad gäller mig själv.
Martin - det är så LIVSv iktiga frågor, så vi måste våga prata om dem. Ju mer vi öppnar upp själva, desto mer kommer vi att inse hur lika vi är. Det märker jag som i mitt jobb pratar med en massa olika människor. Det spelar ingen roll varifrån man kommer, vilken ekonomisk status man har, vilken politisk eller religiös åskådning man har - vi är människor som i mångt och mycket bär på samma tankar.
SvaraRaderaJag tror att mycket handlar om att vi måste våga visa oss svaga för varandra. Släppa den fejkade fasaden och bara vara människa. Då kommer vi att komma varandra mycket närmare.
Jättebra saker du skriver!. Jag tar dem till mig.
SvaraRadera