Kroppen: - Jaha du. Det här är ju inte så bra, eller vad tycker du?Hjärnan: - Nej, det känns faktiskt inte helt ok. Trodde jag skulle må bättre nu.
Kroppen: - Vad var det som hände egentligen?
Hjärnan: - Ja, det började ju förra veckan. Det hade varit stressigt under några dagar när mannen var bortresta och allt skulle hinnas med hemma, men det brukar ju funka ok i några dagar.
Kroppen: Vad hände sen då?
Hjärnan:- Jo sonen fick ju något sorts anfall på morgonen när han stod i duschen. Jag trodde han höll på att svimma, sedan fick han världens "spasmer" och betedde sig väldigt egendomligt
Kroppen:- Oj då. Hur gick det?
Hjärnan: - Jag blev jätterädd, men handlade rationellt då. På sjukhuset trodde man att det var ett epileptisktanfall. Chocken kom sen när vi var på väg hem från sjukhuset.
Kroppen: - Kommer ihåg det, då började hela jag skaka och jag fick svårt att andas. Men det hände väl mer saker?
Hjärnan: - Ja bara någon timme senare, när jag forfarande mådde dåligt fick jag besked från min arbetsgivare att min arbetssituation skulle förändras på ett ganska radikalt sätt under hösten. Ett sätt som inte alls passar mig.
Kroppen: - Inte bra.
Hjärnan:- Nej det känns verkligen skit. Jag har jobbat för att det ska vara bra förutsättningar på båda mina arbetsplatser, suttit med i Framtidsgrupp, varit engagerad i att skolan ska få fortsätta existera. På mitt coachjobb har jag jobbat med att vi ska kunna arbeta som jobbcoacher - något som vi också får, men som kanske inte kommer att fungera nu. Har lagt ner mycket tankar, engagemang och energi, och så blir det I N G E N T I N G för egen del... Känns kymigt.
Kroppen:- Ja, det var där jag kontrade med magont och huvudvärk.
Hjärnan: - Tack jag märkte det, har haft huvudvärk i en vecka nu.
Kroppen: - Sorry, jag gör bara mitt jobb.
Hjärnan: - Jag vet. Det är ok.
Kroppen: - Men hur gör vi nu då? Så här kan vi inte må. Jag har ju knappt sovit på en vecka nu.
Hjärnan:- Vad tycker du att vi ska göra?
Kroppen: - Jag måste få vila.
Hjärnan: -Jag försöker.
Kroppen: - Inte tillräckligt.
Hjärnan: -Vad behöver vi då?
Kroppen: - Total lugn och ro i några dagar, så kan det förhoppningsvis börja lugna ner sig.
Hjärnan: - Att vara hemma menar du?
Kroppen: - Japp!
Hjärnan: - Men jag är ju inte sjuk...
Kroppen: - Så du menar att: yrsel, trötthet, huvudvärk, andningssvårigheter,matthet, snuva och magont inte är sjukt?
Hjärnan: - Ja, när det lägger fram det så så kanske...
Kroppen: - Just det. Så nu...?
Hjärnan: - Kanske ska vara hemma i morgon från jobbet då?
Kroppen: - Kanske?
Hjärnan: - Ska!
Kroppen: - Just så. Hemma i morgon och på fredag. Det är bara larvigt att tro att du ska orka vara med på en idrottsdag. Du orkar ju knappt gå och hämta dig en kopp te.
Hjärnan: - Ja, vi säger så så.
Kroppen: - En sak till, eller två rättare sagt.
Hjärnan: - Vadå?
Kroppen: - Du måste bli duktigare på att fokusera på en sak i taget nu när du mår lite risigt. Ha inte för många bollar i luften. Du mår inte bra av att försöka vara effektiv just nu.
Hjärnan: - Det har du rätt i. Vilken var den andra saken?
Kroppen: - Du måste komma i säng i tid. Klockan 22 ska du ligga i sängen.
Hjärnan: - Jag vet. Jag försöker. Jag brukar lägga mig runt 22.
Kroppen: - Du lägger dig tidigast 22.20 ofta ännu senare. Där får du skärpa till dig.
Hjärnan: - Du har rätt. Jag lovar.
Kroppen: - Bra. Du, jag tror vi fixar det här.
Hjärnan: - Du, jag tror det jag med. Vi är ju ett team.
Kroppen: - Du det är vi. Jag gillar ju dig.
Hjärnan: - Jag gillar dig jag med.
Kroppen: - Ta hand om dig nu.
Hjärnan: - Du med.
Lilla gumman !
SvaraRaderaVarva ner och ta det lite lugnt! Akta så du inte"går in i väggen" och blir "utbränd" !!!!
Kramar från Skokloster
Bra att du lyssnar på kroppen
SvaraRaderaMoster i Skokloster - Det känner jag mig inte så orolig för. Reaktionen är från en tillfällig händelse, och stressen har inte byggts upp under lång tid. Jag har full respekt för "utbrändhet". Pratar mycket med personer som har varit eller är i den situationen när jag coachar.
SvaraRaderaNu ska jag bara ta det riktig lugnt några dagar så tror jag att det vänder.
Tack för omtanken och stor kram tillbaka.
MorsanMia - visst känns det som om det var kroppen som "vann" den här diskussionen?!? Det bästa är ju om kroppen och "knoppen" samarbetar, och jag tycker att det verkar som om de står på ganska god for med varandra nu.
Ett jätteklokt beslut!!!! Ta ett par riktigt vilsamma dagar nu.
SvaraRaderaDu har kommit en bra bit på väg när kroppen och hjärnan pratar med varandra och t.o.m förstår varandra. =) Det här fixar du om du bara lyssnar vidare vad kroppen försöker säga dig. Ett par dagar i lugn och ro utan krav på blogginlägg mm verkar du behöva.
SvaraRaderaVi finns här när du är redo igen. Det viktigaste är att du är rädd om dig och att ni får lugn o ro i familjen ett tag.
Kramar
Ja, var rädd om dig själv. Du verkar hjälpa så många andra människor.
SvaraRaderaDu, har klänningen från La Redoute kommit....?
Du verkar bra på att resonera med och hjälpa dig själv också. Ha två sköna dagar hemma i lugn och ro så reder nog saker ut sig så småningom eller i alla fall kommer du att orka hantera dom en i taget.
SvaraRaderaEtt äkta huvudet-på-spiken-resonemang =) Hoppas du får ordning på allt. Vila ut!!
SvaraRaderaSå det var ett epileptiskt anfall han fick? Vill du prata erfarenheter så kan du prata med mig, jag har också epilepsi. Har haft många krampanfall, inte dock senaste sex-sju åren.
Kram/Jessica
Att lyssna mer til kroppen, det behöver vi lite till mans. :)
SvaraRaderaHoppas att du kommer ikapp!
Vilken härlig dialog! :-)
SvaraRaderaHa några riktigt sköna dagar nu!
Kramar till dig:)
SvaraRaderaVilket bra sätt att få klarhet i saker, det ser ju ganska lätt ut när det läggs fram på det viset!
SvaraRaderaHoppas det hjälper dig! jag har iallafall fått ett bra tips!!=)
/Lotta
Vilket klokt samarbete din kropp och din hjärna har! Jättebra att du tar ett par dagar off...ibland är det lilla det stora ;) Sköt om dig o de dina, kram
SvaraRadera