Dagens boktips är inte ett tips, utan snarare en avrådan. Jag läser mycket, och jag försöker att välja böcker som jag har hört gott om och som jag tror gott om själv. Den här boken, Gunilla Bergenstens "Familjens projektledare säger upp sig" trodde jag skulle leda till både igenkänning och en massa skratt. Men skratten fastnade i halsen. Boken är väldigt lättläst och skriven i dagboksform. Språket är lättsamt och stundom humoristiskt. Boken handlar om författaren själv (men jag hoppas vid Gud att hon har ljugit ihop stora delar av boken, annars tycker jag riktigt synd om hennes man).
Gunilla får nog av allt "roddande" hemma med hämtningar på dagis, köp av barnkläder, packande inför utflykter, presentinköp och diverse andra aktiviteter som fallit på hennes lott utan att hon bett om det. Hon ser sig själv som familjens projektledare, ett jobb hon varken sökt eller har någon naturlig fallenhet för. Så helt sonika får hon nog, säger upp sig och lämnar över allt ansvar till sin man.
Sida upp och sida ner i boken ägnar hon sig sedan åt att ondgöra sig över sin mans inkompetens och spyr galla över mannens och mansläktets oförmågor generellt. Inte kul! Inte rättvist heller skulle jag vilja infoga. För även om jag kan tillstå att min man inte har den blekaste om när vänner fyller år eller när det är friluftsdag i skolan, så hjälper han till med MYCKET annat.
Boken blir varken rolig eller ironisk utan Gunilla Bergsten framstår bara som en misslyckad bitch.
Ja, det är som sagt mina tankar kring boken. Framför gärna dina åsikter om du läst boken och tyckte om den. Jag kommer inte att rekommendera de här boken till någon av mina coaching-kunder.
Om du är intresserad av att läsa boken kan du få den av mig om du mejlar mig din adress.
Läste en recension om den där boken när den nyss kommit ut och kände då direkt att "den där vill jag inte läsa". Recensionen var positiv, men beskrivningen av innehållet var just som Du skriver - att mannen sågs vara den som var orsaken till kvinnans stressiga tillvaro :-(.
SvaraRaderaDet är trist med människor som konstan klankar ner på det motsatta könet. Och när dom gör det över sin äkta hälft undrar jag verkligen varför man fortsätter att leva ihop med denna människa som utmålas som den mest korkade människa på denna jord...
SvaraRaderaMorrn!
SvaraRaderaDu har en fin blogg och nu undrar jag varför du aldrig hälsar på hos mig?
pappa B
PS, Dert är ju jag som vill vinna den där fina tavlan till min studio!
Jag har läste ganska så mycket om den men inte själva boken .
SvaraRaderaOch sådant är inte alls kul. Att få en sådan känsla som du fick. Det du beskriver gör faktiskt att jag inte blir så speciellt sugen på att läsa den.
Stooor solig kram Lallis
Poängen är väl just det du skrev om din man: "...så hjälper han till med mycket". Vadå hjälper till, tänker jag.
SvaraRaderaJag har faktiskt sagt upp mig som projektledare här hemma. Även om vi gjorde ungefär lika mycket (eller min man gjorde nog mer än mig) så var det jag som hade allt i huvudet angående hem och barn och kalas och...
"Felet" låg inte bara hos min man utan även på mig som tagit på mig allt och ville ha kontroll. Hon i boken gör på ett taskigt sätt tycker jag. Man kan ju inte bara sluta göra något ohc förvänta sig att den andre ska ta över. Och man kan inte heller förvänta sig att den andre kommer att göra på det sätt som man själv gjort.
Jag tror att det här är ett stort problem bland många. Just att kvinnan är någon sorts sambandscentral som har allt i huvudet. När jag själv blev medveten om hur det var ser jag det tydligt hos andra. Och också hur försvarsmekanismer går igång när man försöker prata om det.
Men det är ingen bok att rekomendera till någon för den är ju inte alls konstruktiv och hon misslyckas ju dessutom.
Irene - Jag har också läst relativt positiva recensioner av boken tidigare "hög igenkänningsfaktor" etc.
SvaraRaderaÅsa - It takes two to tango ;-)...
Sveriges gladaste man - välkommen hit! Roligt att du tycker om min blogg. Ska självklart undersöka din nu också ;-).
Lallis - nej, skippa den du. Jag skulle kunna räkna upp 1000 saker som du skulle kunna göra med större behållning.
malve - just den formuleringen reagerade jag själv på efter att jag publicerat (orkade inte ta tag i det då ;-). Fakltum är att jag hellre borde ha formulerat att vi HJÄLPS ÅT jag och min man. Viss saker turas vi om med, andra gör nästan bara han och andra nästan bara jag. Men vi gör definitivt lika mycket. Så han är inte någon "hjälpreda till mig".
VIsst finns det en liten igenkänningsfaktor i boken. Och då är ju frågan om det är så att männen är "hopplösa" som författaren tycker eller om det är vi kvinnor som låter dem få vara det. Arv eller miljö?
Grunden till allt måste väl ändå vara kommunikation om man är missnöjd med sin situation i en relation?
Så olika man kan tycka. jag verkligen gillade den boken. Jag är medveten om att inte alla män är exakt sånna men väldigt, väldigt många. Dom "hjälper till" med saker och dom gör saker hemma, men det är fortfarande hon som planerar.
SvaraRaderaJag skrattade ofta igenkännande. Sedan är ju män bra på annat, det vill jag understrykaer, men inte på att projektleda en familj med skolbarn, tandläkarbesök, matinköp, födelsedagar osv.
Så här skrev jag när jag läst boken: http://camillastankar.blogspot.com/2008/06/gunilla-bergensten-familjens.html
Hej Ulrika
SvaraRaderaLäste boken själv för ett tag sedan. Trodde som du, att den skulle vara informativ med vissa stänk av humor och ironi. Reda skiten, en enda lång självömkan och skulle jag varit hennes man hade jag ställt ut skrället på gårdsplanen tillsammans med skrivmaskinen/datorn och låst dörren.
Visst finns det några små korn innan hon säger upp sig. Därefter är det bara en brant nedförsbacke rakt ner i papperskorgen. Som tur var köpte den inte, fick den av sambons värninna som också sågade skräpet
pappa B
Camilla - det är väl bra att vi tycker olika. Jag vet att det är många fler än du som har tyckt om boken. Smaken är som baken - eller boken ;-)...
SvaraRaderaSveriges gladaste man - de kan väl knappast vara gifta fortfarande, tror du det ;-)? Eller så har mannen ine fått läsa boken...
Det är ju verkligen inte så att männen är hopplösa. Jag är ju precis likadan när det är någonting som maken brukar fixa. Pelletspannan t.ex. Den är alltid välfylld.
SvaraRaderaOm någon annan tar ansvaret och man slipper tänka så är det ju lätt att bara flyta med. Nu har vi delat upp det mesta tydligt så att jag kunde släppa kontrollen och min man fick en ärlig chans att ta över utan att jag la mej i.
Definitivt en fråga om miljö, anser jag!!!!
Det är jättebra att just din man gör exakt lika mycket och tar exakt lika ansvar... Men - om du öppnar ögonen och lyssnar på bekanta och undersökningar etc så måste du väl ändå hålla med om att det inte riktigt ser likadant ut hos de allra flesta familjer i Sverige?? Alla utom hos dig då... Kvinnan ÄR projektledaren och, enligt statistik från FN gör kvinnan 2/3 av världens alla arbetsuppgifter, och i "alla arbetsuppgifter" innefattas även påfyllning av pelletspanna och däckbyten. Jag vill uppmana dig att, istället för att klanka ned på en författare som på ett enkelt och sakligt sätt försöker ta upp ett ämne, en sanning, som är på väg att knäcka många unga kvinnor när de skaffat barn - för det är då det händer.. ojämnställdheteten - och som åtminstone FÖRSÖKER göra något åt sin situation - sluta slå dig själv på bröstet och berätta om hur bra du har det på hemmaplan - skriv istället upp tips, uppmuntra din man att skriva en bok till andra män som behöver hans expertis av målinriktad planering och ansvarstagande för sin familj (?), berätta kort sagt hur det blev så lyckat för dig. Många kvinnor i Sverige - så gott som alla - skulle tacka dig.
SvaraRaderaAnonym - nu tror jag inte att du läste min text så noga, för jag skriver att min man, precis liksom författarens man inte har någon koll på födelsedagar och friluftsdagar, men att han hjälper till med MYCKET ANNAT. Jag har inte skrivit att han gör exakt lika mycket och att han tar exakt lika mycket ansvar. Vi hjälps åt och gör olika saker som behövs göras. Så jag kan inte hålla med om att ja "slår mig för bröstet" och skryter över det.
SvaraRaderaJag är fullt medveten om att det är så att i många fall är kvinnan som drar det tyngsta lasset, och det är inte bra.
Det jag tyckte var tråkigt med boken var att författaren bara klagar och gnäller (nedlåtande) på sin man och inte har en dialog. Meningen måste väl ändå vara att man ska hjälpas åt. Då krävs det att man kan kommunicera med varandra och inte att man förminskar och förlöjligar den andre parten.
"Det jag tyckte var tråkigt med boken var att författaren bara klagar och gnäller (nedlåtande) på sin man och inte har en dialog."
SvaraRaderaHåller inte med, hon klagade INTE, hon berättade och beskrev neutralt och konkret hur hennes situtation var och hur det fungerade hemma hos henne, och för 95% av Sveriges alla familjer skulle jag tro.
"Meningen måste väl ändå vara att man ska hjälpas åt. Då krävs det att man kan kommunicera med varandra och inte att man förminskar och förlöjligar den andre parten."
Som sagt, om du läst boken lite noggrannare så framgår det att hon haft en dialog med mannen och att hon nu var ute efter praktiskt problemlösning" Och du faller på eget grepp i din kommentar längre upp - din man "hjälper dig" tydligen...
...........
Kommunikation mellan man och kvinna - ja absolut. Men problemet sitter mycker djupare än så. Det som behövs är:
1) mer kunskap om situationen och även styrka och kurage av oss medsystrar. Det hjälper inte att någon sätter sig på sina höga hästar - speciellt inte någon som jobbar som coach och borde veta bättre - och bara pekar finger. Vi måste stötta varandra och komma med konkreta tips.
2) det viktigaste kanske ändå - vilkens "fel" är det här egentligen?? Jo - mammornas - det är vi/dem som uppfostrat männen till att "det är okej att inte behöva ta ansvar, det är okej att låta kvinnan arbeta heltid och sen ta huvudansvar för hus och hem". Så - ni som har söner - skärp er och tänk på era framtida medsystrar/svärdöttrar!
Du som har många läsare på din blogg och kommer i kontakt med kvinnor och män i ditt jobb - du har extra mycket ansvar att påverka och vara en bra förebild - sluta tracka ned på en som FÖRSÖKER - bra eller dålig bok personlig åsikt - GÖRA NÅGOT ÅT DAGENS OJÄMSTÄLLDHET.
"Det jag tyckte var tråkigt med boken var att författaren bara klagar och gnäller (nedlåtande) på sin man och inte har en dialog."
SvaraRaderaHåller inte med, hon klagade INTE, hon berättade och beskrev neutralt och konkret hur hennes situtation var och hur det fungerade hemma hos henne, och för 95% av Sveriges alla familjer skulle jag tro.
"Meningen måste väl ändå vara att man ska hjälpas åt. Då krävs det att man kan kommunicera med varandra och inte att man förminskar och förlöjligar den andre parten."
Som sagt, om du läst boken lite noggrannare så framgår det att hon haft en dialog med mannen och att hon nu var ute efter praktiskt problemlösning" Och du faller på eget grepp i din kommentar längre upp - din man "hjälper dig" tydligen...
...........
Kommunikation mellan man och kvinna - ja absolut. Men problemet sitter mycker djupare än så. Det som behövs är:
1) mer kunskap om situationen och även styrka och kurage av oss medsystrar. Det hjälper inte att någon sätter sig på sina höga hästar - speciellt inte någon som jobbar som coach och borde veta bättre - och bara pekar finger. Vi måste stötta varandra och komma med konkreta tips.
2) det viktigaste kanske ändå - vilkens "fel" är det här egentligen?? Jo - mammornas - det är vi/dem som uppfostrat männen till att "det är okej att inte behöva ta ansvar, det är okej att låta kvinnan arbeta heltid och sen ta huvudansvar för hus och hem". Så - ni som har söner - skärp er och tänk på era framtida medsystrar/svärdöttrar!
Du som har många läsare på din blogg och kommer i kontakt med kvinnor och män i ditt jobb - du har extra mycket ansvar att påverka och vara en bra förebild - sluta tracka ned på en som FÖRSÖKER - bra eller dålig bok personlig åsikt - GÖRA NÅGOT ÅT DAGENS OJÄMSTÄLLDHET.
Anonym - vad jag har skrivit är en bokrecention, vilket är en högst presonlig åsikt, precis som du påpekar. Det här är inte ett inlägg som handlar om manligt och kvinnligt, patriarkat, feminism eller andra "stora områden" - alltså bara en personlig bokrecention.
SvaraRaderaOm du läser övriga kommentarer ser du att det finns andra som jag som inte tycker om boken medan det även finns lika många personer som tycker att det är en jättebra bok. Återigen personliga åsikter som vi alla har rätt till.
Du tycker att jag "slår mig för bröstet" och "sätter mig på höga hästar". Jag är ledsen om du uppfattar det på det sättet, för det är verkligen inte min mening.
Jag får känslan av att du vill göra det här till något större än vad det egentligen är (en bokrecention).
Du menar att JAG har extra mycket ansvar, men där måste jag nog inflika att VI ALLA har lika mycket ansvar. Du kan ta ditt ansvar genom att skriva under dina åsikter med ditt namn till exempel. Det är att visa sitt ställningstagande i en viktig fråga.
Min önskan är att du skriver under med ditt namn om du vill ha vidare svar på dina kommentarer,då det är viktigt att man kan stå för sin åsikt när man kritiserar en annan person - som jag upplever att du gjort.
Du är välkommen att kontakta mig via min mejl om det är något du vill framföra, men som du inte vill ta upp i detta forum.
Som äldre herre kan jag bara säga att jag läst få böcker som så träffsäkert skildrar vad det VERKLIGEN innebär att dela på ansvaret. Dessutom har hon modet att berätta hur det känns, hur förbannad hon blir och samtidigt analyserar hon mycket tydligt hur männen fostras till att bli så bortskämda och lata och omotiverade som de faktiskt är.
SvaraRaderaHon älskar ju faktiskt sin man men vill inte låta sig manipuleras av sin kärlek till att bli den som har totalkoll. Det är uppenbart att många av dem som kommenterat känt att hon satt fingret på en öm punkt, och som försvar ser de henne bara som en bitch som borde kastas ut - det är ju verkligen konstruktivt!
Det är uppenbart att det alltjämt är så illa att i samma stund som en kvinna visar hur det FAKTISKT ser ut i "jämställda" relationer så måste hon nervärderas - för om hon har rätt "då sitter ju jag också i skiten" och det är för smärtsamt att erkänna. Då måste man nämligen göra något åt saken och det kostar på...
Elge Larsson - det är uppenbart att den här boken delar in läsarna i två läger, de som är för och de som är emot. Jag har tror inte att jag har stött på någon som är "likgiltig" eller "oberörd". Jag tror att i och med det har författaren nått en bra bit på väg då det leder till debatt. Onekligen är det ett viktigt område hon skriver om och samhället borde ha "kommit längre" i den här frågan.
SvaraRaderaJag hävdar fortfarande att min recension ändå bara berör just den här boken och inte samhällsfrågan i stort - för det är en helt annan diskussion.
Bra sagt Elge Larsson!
SvaraRadera