Blev så rörd av Svt2's dokumentär Martina och jag. Den sändes kl. 20.00 i kväll, och går i repris 27/11 och 29/11. Den handlar om Martina som föddes med Downs Syndrom (eller Mongolism som man sa på den tiden) i slutet på 60-talet. En journalist har följt hennes liv i 35 år.Martinas mamma fick höra från läkaren när Martina var några månader gammal att hon borde lämna bort henne, skaffa ett nytt barn och gå vidare. Det fanns inget hopp för henne. Det visade sig att Martina ändå har klarat sig mycket bra i livet, med hjälp och stöd av en stark och i många stunder stridande mamma.
Extra rörd blir jag naturligtvis då jag själv är mamma till ett barn med Downs syndrom. Han föddes för 7 år sedan, och då var det som tur var ingen som skulle komma på tanken att föreslå att vi skulle lämna bort honom. Det är skönt att samhället utvecklas! Jag är fullt övertygad om att Max, han heter så, kommer att kunna leva ett för honom fullvärdigt och innehållsrikt liv. Jag ser det som en stor förmån att få vara mamma till Max. Hans kärlek, ärlighet och syn på tillvaron är en stor tillgång. Jag har lärt mig enormt mycket av honom.
Max har två systrar också, Amanda 9 år och Victoria snart 6. Tre fantastiska och underbara barn har jag fått och jag är så oerhört tacksam över det.
En liten parentes, Martina föddes 3 maj 1968 - exakt samma dag som jag själv föddes...
Åh så roligt man tackar!
SvaraRaderaKram Sus
Ibland har jag en känsla av att människor med downs syndrom behåller "nåt" hela livet som vi andra tappar bort i alldeles för unga år, kan det ligga nåt i det? Att dom inte låter sig påverkas som vi andra på nåt vis? Vad säger du som vet mycket bättrea?
SvaraRaderaHallå! Jag är besökare nr: 1000, vinner man nåt då? :o)
SvaraRaderaHej! Du har en award att hämta inne hos mig :-)
SvaraRaderaHej Monica!
SvaraRaderaJo, det ligger mycket i det du säger. Nu kan ju jag bara referera till Max, men nog har han "någonting" lite extra - mer än den där extra kromosomen. Fick en stark känsla när vi var på Kolmården och tittade på delfinerna. Delfiner har också något "speciellt". De förmedlar något som man inte kan sätta fingret på, men skulle kunna summeras som en ärlig godhet. Det har Max också.
Hej Lillgrisen!
SvaraRaderaDu vinner en gratis prenumeration av min blogg ;-)!
Om du är duktig och berättar om något EGOlogisk du gjort (läs inlägg på bloggen för definition), så skickar jag en EGOlogisk knapp till dej!
Ha det gott!
Jag såg också det programmet och rördes långt in i hjärtat!
SvaraRaderaVilken underbar mamma den flickan har!
Och vilket sevört program!
(Hittade hit via s o f. )
sevärt, med ä.
SvaraRaderaJag råkade slinta på tangenten.
Jag såg också programmet!
SvaraRaderaHan gör alltid så härliga berörande och helt enkelt bra dokumentärer bäste Tom Aland!
Jag beundrar alltid föräldrar till barn med olika handikapp. Det är mänsklig styrka det!
Så det tror jag Du har då som har en liten Max... liten.. förlåt mig Max... menar 7 årig grabb som heter Max *L*
Hej Turtlegirl!
SvaraRaderaJag vet inte om jag HAR mänsklig styrka - det känns snarare som om jag FÅR det av MAX. Svårt att förklara men på något vis kan jag "tanka" energi, glädje och kärlek från honom. Det kan jag göra från mina två döttrar också, men från Max är det förbehållslöst. Det är en stor förmån att få den här livserfarenheten.
Otroligt varmt och fint skrivet, tack!
SvaraRaderaIbland funderar jag hur mycket människan "utvecklats" då vi mer ser till produktivitet, lönsamhet och avkastning istället för empati, kärlek och solidaritet: de förstnämnda är relativt nya begrepp för människan medan vi burit med oss de sistnämnda sedan tidernas begynnelse.
Människor och relationer handlar om kärlek, upplevelser och kontakt och det är något som vi får till skänks från dag ett från det att ett barn är fött.
Samuel