Tänk om vi fick bestämma precis hur vårt liv skulle bli.
Jag tror inte att någon skulle bestämma sig för att lämna plats åt sjukdom, separationer, smärta och sorg. Det vill vi klara oss utan.
Men inte någon människa får bestämma över alla delar i livet. Allt som händer och allt som sker.
Vi får alla möta motgångar på olika sätt.
Jag fascineras av att en del människor, trots att de uppenbarligen ställs inför väldigt stora utmaningar som utan problem skulle kunna knäcka de flesta, så klarar de ändå av att leva sina liv med både kärlek, glädje och innerlighet. Som en sorts urkraft.
Var kommer den här kraften ifrån?
Säkert finns det inte ett enda svar på den frågan, men jag tror att det finns en stor likhet mellan alla dessa personer som lever ett liv kantat av smärta och sorg men ändå med en positiv syn på livet. De ser sig inte som offer. Ett offer har alltid fokus på sin utsatthet och det som tynger dem. De vägrar helt enkelt ta den rollen. De vet att den skulle sänka dem.
De bestämmer sig också för att leva "med" exempelvis en svår sjukdom de har, och inte "mot". Det innebär att de accepterar att vissa delar i deras liv ser ut som de gör på grund av den situation de har hamnat i. De försöker inte ständigt att motarbeta situationen de är i. Det handlar om att ständigt ha viljan att göra det bästa de kan efter den givna situationen.
Det är inte lätt. Definitivt inte.
Men alternativet är inte bättre det - tvärt om.
Vad har du i ditt liv som du tycker tynger dig?
Hur får det dig att känna dig?
Kan du tänka annorlunda om din situation för att inte fastna i en offerroll? Hur?
Om du skulle bestämma dig för att acceptera situationen som den är och leva "med" och inte "mot" den - vad skulle det få för konsekvenser för dig?
Hur skulle du bära dig åt för att göra det?
Ta hand om dig...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar