ETT LIV UTAN MOTGÅNGAR

Är det möjligt att leva sitt liv utan kriser, katastrofer, trauman, chocker, ångest  och tvivel?
Ja, det är det säkert, men jag skulle tro att förutsättningen för att göra det är att ständigt gå på höga doser valium eller något annat "avtrubbande".
I mitt arbetet som coach träffar jag och samtalar jag med en hel del människor med olika bakgrund. Jag kan se att de personer som har gått den "trygga" vägen i livet. De som valt de "säkra" alternativen och aldrig utmanat sitt öde, de har heller inte så många eller så djupa livskriser med sig i bagaget. Men där de står i dag, mitt uppe i karriären, med familj ,bra boende och allt annat man ska ha som "lyckad" medborgare - uttrycker de en sorg och saknad efter något. Riktigt vad vet de inte. Det bara inte känns riktigt bekvämt att vara där de är. De uttrycker alla att de borde känna lycka och förnöjsamhet med tanke på allt de har, men kan inte göra det. Något saknas.

Jag träffar också personer som medvetet har gjort svåra val i livet, inte följt den gängse normen i val av parners kön eller status, val utanförskap av olika anledningar, som har satsat på ovanliga/osäkra karriärer eller som helt enkelt inte rättat in sig i det samhälleliga ledet. Dessa personer beskriver ofta ett liv fyllt av fler kriser och tvivel, men de uttalar och utstrålar också en större livkraft och livsglädje.

Jag tror att det är så att för att kunna leva våra liv fullt ut. Testa våra gränser och våra möjligheter. Då innebär det att vi utsätter oss för risker. Risker som ibland gör att vi mår dåligt, men som i det långa loppet gör att vi blir starka och livsglada individer.

Inte någon av alla de personer jag har pratat med under årens lopp har levt sitt liv utan någon form av kris. Det kan vara allt från en smärtsam olycklig tonårsförälskelse till missfall, allvarlig sjukdom, bli uppsagd eller en separation. De är en del av livet, dessa händelser. Alla bär vi på vår historia som innehåller livskriser av olika slag. Den du minst anar kan ha gått igenom något mycket jobbigt, eller kanske gör det just nu. Det är inte alla som visar hur jobbigt de har de. Många klistrar på "happy-go-lucky -ansiktet" och försöker verka utåt som om livet är på topp medan de inre gör uppror.
Det är så lite vi vet om våra medmänniskor om vi inte frågar hur det VERKLIGEN är. Och dessutom stannar upp och lyssnar på vad de berättar.
Alla vill inte berätta och de behöver man inte heller. En del mår bra av att prata om sina bekymmer, andra kanske inte är redo för det ännu eller vill kanske inte dela med sig.

Jag frågar om valet av "livsstig" på min Facebooksida idag. Visst är det lätt att följa den vältrampade, breda och förutsägbara livsstigen. Det är det säkraste alternativet. Men om du lyssnar på ditt hjärta och väljer den smalare stigen i form av val som du känner kommer att berika dig - då riskerar du också att stöta på fler motgångar. Jag är ändå övertygad om att du trots tillfälliga motgångar och risken att bli ifrågasatt kommer att leva dit liv innerligare rikare och lyckligare.

Det är som om våra motgångar är förutsättningen för ett VERKLIGT LIV.

Vad tro du?