Att skriva blogg finns det ju så klart många olika anledningar att göra. Någonstans måste ändå det gemensamma intresset av att läsas, få bekräftelse eller som in mitt fall viljan att inspirera finnas.När jag ska kategorisera min blogg, som man kan göra i vissa "bloggrankningslistor" etc. så brukar jag välja kategorin hälsa. Det känns mest relevant även om bloggen innehåller en del annat också. För några dagar sedan tittade jag runt lite bland andra bloggar som har kategoriserat sig som "hälsosamma" för att bli inspirerad. Jag vill minnas att jag var inne på "Bloglovin" och tittade just då.
Jag förfasas!
Naturligtvis finns det mycket som är både bra och relevant, men alldeles, alldeles för många unga kvinnor skriver om sin kamp mot anorexi/bullimi. Jag har skrivit om det här tidigare, men jag tycker att det är så viktigt att uppmärksamma så jag kommer att skriva om det igen och igen.
För problemet är att dessa unga tjejer, som kanske startar sitt bloggskrivande med en vision om att bli friska från sitt matmissbruk, istället blir inspirationskällor för hundratals andra unga tjejer. Kanske tusentals. Många av dessa bloggar har flera hundra följare och är topprankade.
I alltför många av dessa bloggar skrivs det om ångesten över att ha ätit en knäckebrödmacka. Där räknas kalorier som uppgår i över tusen på en dag som ett stort misslyckande och antal kräkningar som en seger. Dessutom ser jag nu fler och fler som beskriver lyckan och euforin över att ha hittat "bantningsmedicin" (olagligt/lagligt såld på nätet) som gör att alla hungerskänslor försvinner och en härlig känsla av energi och lycka infinner sig. I kommentarerna ser man sedan ett 30-tal andra unga tjejer som frågar var, var, var kan jag få tag på dessa piller.
Jag bli rädd.
Vart är vi på väg?
I dag är bloggvärlden den stora inspirationskällan för tonårsgenerationen. Där finns allt! Alla "sanningar" kan man hitta där.
Det är naturligtvis ett jättesvårt problem att komma tillrätta med.
Jag tycker så klart väldigt synd om dessa bloggskribenter som bevisligen inte mår bra alls. Jag undrar också om det förstår vad deras skrivande gör mot andra unga tjejer. Jag tror nog inte att meningen är att vara en förgrundsfigur inom självsvält, men när den positiva uppmärksamheten kommer från alla "fans" då är det nog svårt att stå emot. För är det något som dessa tjejer med ätsörningar skriker efter så är det just uppmärksamhet.
- Se mig!
- Jag finns!
- Jag är någon!
Vad göra?
Inte går det att förbjuda och svartlista. Det tror jag inte på. Men däremot att uppmärksamma problemet. Se dessa unga kvinnor (äldre med för den delen som inte har en sund relation till mat och sin kropp) och vara uppmärksamma på deras beteenden. Och sist men inte minst fundera på vår egen relation till kropp, mat och hälsa.
Hurdan förebild vill du vara?
För en förebild kan du vara för din dotter, syster, kompis, granne, klasskamrat, jobbarkompis och så vidare.
Jag upptäckte att en ung kvinna i min omedelbara närhet började läsa och söka sig till denna typen av bloggar och blev (för mig oväntat) påverkad. Jag vet nu inte om det skulle ha vidareutvecklats om jag inte börjat ifrågasätta och nästan "bevaka" personen ifråga, men det tog slut. Tack och lov. Men jag kan tänka mig att många av dessa tjejers föräldrar inte har en aning om vad som försig går, det är nog med detta som med droger; det behövs föräldrautbildning och information.
SvaraRaderaEn dag när vi satt vid matbordet och pratade använde jag ordeet diet(har jag för mig at det var). -Vad är det sa min ena tonåring då. Jag själv äter och mår gott med har inga som helst problem med vikten, vilket betyder att banta har aldrig funnits in min värld. Jag tror att hur ens egen mamma pratar om vikt och bantningskurer hit och dit påverkar barnen oerhört mycket. Det finns ju personer som bantar, går upp i vikt, bantar igen osv hela barnens upväxt. Inte är det väl så konstigt om barnen inte vet varken in eller ut när det gäller vikt och mat. De tror at det är naturligt att ständigt tänka på detta och aldrig vara nöjd med sig själv. Men det är säkert inte enkelt, jag har väl haft tur som är smal utan att behöva tänka på det.
SvaraRaderaojoj förlåt alla stavfel, sladdar fram på tangenterna;)
SvaraRaderaJag tycker bloggandet av dessa tjejer ofta kan vara riktigt bra.
SvaraRaderaDe kan få uppmuntran och stöd som de inte får, har eller vågar söka i den verkliga etern.
De får synas, de får må dåligt i stället för att bara bära det inom sig.
Sen finns det även de som är sökare efter andra som mår dåligt för att göda den sida, trigga varandra att äta mindre och det är naturligvis inte alls bra eller roligt.
Internet är vad man väljer- här finns allt. Söker du våld, mord, porr, hat och rasism så finns det en uppsjö. Söker du motsatsen finns det också och oavsett så skapar internet och bloggar band på olika sätt.
Det enda man kan fundera är som du säger - vem vill jag vara i detta brus..... Och sen jobba på att vara där!
Kram
anne - Välkommen hit :-D! Vad bra att du visade att du hade uppmärksammat det hela. Många gågner tror jag att det kan hindra det hela från att gå för långt. Skönt att det verkar ha tagit slut också. Jag tror som du att många vuxna är helt ovetande.
SvaraRaderaMalin - jag pratar heller ALDRIG med mina barn om bantning, dieter,"tjock" eller "smal" - bara om bra, det vill säga nyttig, mat som vi behöver och mår bra av. Men självklart äter vi också godis glass och sånt. Sund mathållning tror jag kan innehålla det mesta med måtta och utan förbud.
Men jag märker ändå att de snappar upp av kompisar tyvärr...
Fokus mot framtiden - jag tror, som jag skrev, att meningen från början var att de skulle stärkas av och inspireras till framsteg och välmående av andra. Säkert är det några somklarar av att ha det på det sättet också. Men nu när jag läser hur de rekommenderar narkotikaklassade preparat till varandra, då blir jag mörkrädd. Vilken liten tonårstjej som helst kan få reda på var hon kan beställa dessa tabletter och därmed bli "smal och förevigt lycklig".
Jag tycker så synd om dessa tjejjer, för de mår så dåligt. Deras sjukdom är dessutom svår att få bukt på och tas tyvärr inte alltid på allvar förrän den gått för långt.