I morgon är det upprop och skolstart för stora delar av Sveriges skolbar/ungdom. För många är det längtan och härligt pirr i magen. För andra mera ängslan och oro - kanske över en jobbig skolsituation eller en trasslig kompissituation.Mina tankar går till alla barn som inte känner att de har någon/några riktiga kompisar. De som alltid får stå lite vid sidan om och aldrig känner att det"hör ihop" med någon. De behöver inte handla om mobbing och utstuderade elakheter, utan mera en (0?)medveten handling som gör att alla andra leker ihop under eller efter skoldagen, men ingen frågar efter "Lisa" eller "Pelle". De hör liksom bara inte till. De finns där i periferin, men räknas aldrig på riktigt. Ingen frågar om de vill vara med och leka, men om "Lisa" eller "Pelle" frågar själva så går det bra. Men man vill inte alltid fråga själv. Man vill bli frågad efter, inbjuden.
"Lisa" och "Pelle" är inga dåliga eller elaka kompisar. De är som vem som helst. Men de har liksom "blivit över" när alla andra har valt sina bästisar. De bjuder alltid en massa kompisar på sina födelsedagskalas, men blir aldrig själva bjudna till någon annan.
Om du är förälder så kan du fundera på om det finns någon "Lisa" eller "Pelle" i ditt barns klass. Kanske behöver barnen lite hjälp på traven för att kunna leka med olika vänner. Ibland måste vi vuxna hjälpa till lite grann, utan att för den skull ta över och bestämma. För barn har också rätt att bestämma med vem de vill leka. Men ibland sker lekandet av ren rutin. Och ibland blir barn uteslutna ur lek därför att någon är rädd för att "Lisa" eller "Pelle" ska komma och ta över bästa kompisen.
Tyvärr är det här inte något som enbart händer i barnens värld. Säkert är det några vuxna som känner igen sig. Kanske har du en "Lisa" eller "Pelle" på ditt jobb? Kan du göra något för att hon eller han på ett bättre sätt ska kunna känna av er gemenskap? En liten handling kan bli oerhört betydelsefull.
Ta hand om varandra och hjälp era barn att vara bra kompisar - till alla!
Det finns alltid en Pelle och en Lisa. Jättebra att du tänker på dem och påminner... jag ska i min tur påminna min skolkille...
SvaraRaderaHej Ulrika.
SvaraRaderaJag har en alldelles egen Pelle hemma.
En underbar son som är 12 år.
Han har alltid varit säll , kanske FÖR snäll , och jag tror faktiskt att det är därför som han är lite "utanför"
Man måste iad redan tidigt visa att man "är" någon , visa att man är tuff.
Då får man många kompisar.
Sen har barnen alldelles för mycket aktiviteter idag , tycker jag.
Det finns liksom ingen tid över till lek.
Man "leker" bara med dom i Laget/klubben.
Jag har kämpat med detta i några år angåend min sn.Han tycker att dt är ok , men det gör ont i hela mig!
Det är inte EN ENDA som ringt och frågat efter honom detta sommar lov.
Jag vet i ärlighetens namn inte vad jag kan och inte kan göra?????
Så bra skrivet Ulrika och bra att du påminner oss alla om vikten av att känna sig delaktig - och att alla ska få möjlighet att känna just den känslan.
SvaraRaderaDet är väl en av mardrömmarna som föräldrar kan ha om sina barn, att de ska bli lämnade utanför.
Läser Barbabitch kommentar och funderar på vad kan en förälder göra - EGENTLIGEN.? Går det att göra nåt åt de där strukturerna som bildas i klasser, föreningar, idrottsklubbar m.fl. träffpunkter.
Ha det gott Ulrika!
Bloggalina - ja det gör ju det. Tack för att du vill vara delaktig och göra något bra av det :-D!
SvaraRaderaBarbabitch - jag har en Lisa...
Det är en svår balans hur mycket man ska hjälpa, stötta, puscha, kräva, underlätta eller bara låta vara. För precis som din pojke så är min flicka ändå nöjd för det mesta. Men ibland märks saknaden av att vara efterfrågad, räknad med och längtad efter. Precis som vi alla känner.
Redan som barn har vi ju en personlighet och ett temperament och en del trivs ganska bra med att var för sig själva. Andra måste alltid ha kompisar att leka med.
Jag tror ändå att det bästa vi kan göra är att stötta våra barn i att vara så fina och goda kompisar som det kan vara. Att vara ärliga i sitt sätt att vara både gentemot sig själva och andra. Det är ändå det som håller i längden. Stor kram till dig och din son.
S o F - jag är ju både fritidspedagog och beteendevetare. När jag arbetar i skolan har jag mina "tentakler" ute för att känna av om det är barn som inte riktigt får vara med. Då gäller det att som vuxen hjälpa till och skapa aktiviteter och sysselsättningar för barnen som på ett naturligt sätt skapar umgänge med andra barn. T.ex. kan jag ta en "Lisa" och be henne och några andra barn som jag tycker Lisa fungerar bra ihop med att baka med mig eller spela ett spel eller göra något annat gemensamt. Det är svårare med mitt eget barn, för där kan jag inte vara med och påverka på samma sätt. Däremot uppmuntrar jag mina barn till att leka med många olika kompisar - att vara en bra kompis. Men det är inte lätt, det är det inte.
Tack för att ni bryr er om dessa barn! Det känns så härligt att vi är fler som tänker och har ögon. Jag har själv inte några barn alls men jobbar med dem. Tyvärr är det så många som blir undanputtade och jag är som sagt väldigt tacksam över att du och många här verkar bry sig. Det är bra med många extra ögon för i skolans värld finns det tyvärr för få!
SvaraRaderalotta