Tack vare ett så bra inlägg hos Monica på TaggaNer hittade jag en mycket intressant artikel på Aftonbladet.
Artikeln handlar om nyttan och vikten av att faktiskt få vara lite deppig och nere ibland. Forskare i USA menar att det kan vara rent av skadligt att "bota" lättare depressioner. I ett deprimerat tillstånd sänder kroppen ut signaler att vi ska ta det lugnt och varva ner - något som i sin tur kan rädda oss från stressrelaterade sjukdomar. Forskarna menar att eftersom vår förmåga att kunna bli deprimerade har levt med oss i alla tider och ännu finns kvar, tyder på att den trots allt har en viktig funktion för oss.
Kort sagt, för att må bra måste man kunna deppa!
Jag brukar använda mig av termen nedstämdhet istället för deprimerad. Tycker att det finns en mildare klang i det ordet. Och jag tror också att vi måste "stämma ner" vår tillvaro ibland. Att det är viktigt. Inte farligt, utan fullt naturligt och nu bevisligen även livsnödvändigt.
Brukar till och med rekommendera att man under några dagar passar på att "gotta" sig riktigt i sin nedstämdhet - tittar på sorgliga filmer, läser sorgliga böcker och tycker allmänt synd om sig själv.
För sedan vänder det! Då kommer den härliga känslan av livsglädje sakta krypande tillbaka. Då kan man känna glädje över något litet och energinnivån höjs återigen. En härlig känsla som ibland kan vara värd att vänta på...
Sedan är det naturligtvis så att vissa depressioner är djupa, och där hjälper inget annat än medicinering för att få hormonerna i kroppen i balans igen. Man brukar säga att om man har känt sig riktigt deprimerad/nedstämd i mer än två veckor, då bör man söka läkare.
Du har en liten utmärkelse att hämta hos mig :-)
SvaraRaderaPrecis så gör jag också, "göttar mig i eländet"! Till slut tröttnar man på det och så tänker man, "vad fanken, så här kan jag ju inte hålla på!"
SvaraRaderaJag tror också helt på det. Jag är själv ett levande exempel på det. Att kroppen fungerar så att när vi behöver varva ner säger den ifrån, ibland lite lättare och ibland på väldigt brutalt sätt. Jag har erfarit det brutala sättet 2 ggr.
SvaraRaderaLäkarna ville att jag utan omsvep att jag skulle börja äta antidepp medicin som inte ens har att göra med min sjukdom, och jag sa bara tvärblankt NEEEEEJ!
Min kropp har sagt ifrån, låt den få ta den tid den behöver för att hitta tillbaka. Vilket ingen instans kan göra. Man stressas livet ur sig för att kunna överleva, ligga kvar i rullorna över pengaberättigade. Jag tror att hela regeringen och sjukhussystemet är sjukare än vad jag är.
Kram
:-D
SvaraRaderaVisst, men är man riktigt jävla deprimerad då vill man inte grotta ner sig och se sorgliga filmer och snuttinutta. Då stirrar man rakt in i väggen och funderar på vilket som är det enklaste sättet att ta livet av sig. Det är en jävla skillnad mot att känna sig lite nere, men det verkar som du inte förstod det
SvaraRaderaVendela - Tack :-D!
SvaraRaderaMonica - Precis så! Den känlsan är härlig.
Lisa - Vi måste bara läsra oss att lyssna, på våra kroppar...
Anonym - Jag antar att du hör till dem som har en djupare depression, och då förstår jag dina känslor. Om du hade läst hela min text, så hade du sett att det här handlar om personer som är nedstämda eller har lättare depressioner = tillfälligt och inte så djupt. När det gäller djupare depressioner hjälper det definitivt inte med att titta på sorgliga filmer och att tycka synd om sig själv. Då behöver du professionell hjälp att ta dig ur ditt tillstånd. För det är ett tillstånd och inte en sjukdom. Hoppas att du kan få hjälp!