Det är ingen lugn och harmonisk uppväxt Felicia porträtterar, utan ständiga uppbrott, män, pappor och vuxna som passerar revy i hemmet och om hungern, både den mentala och fysiska.
Felicia Feldt beskriver sin uppväxt utan rosa skimmer, men ändå med en värme. Hon skriver utan krusiduller att hon hatar sin mamma, hon har alltid hatat sin mamma. Det är Felicia som berättar om sin upplevelse av sin uppväxt. Mamma Anna Wahlgren har tillfrågats om vad hon tycker om svartmålningen som en mamma som använde barnen som "uppvisningsmaterial" , som knullade runt, drack alldeles för mycket och var allt annat än den perfekta mamman. Hon har valt att inte kommentera.
Troligtvis berättar Felicia Feldt sanningen - sin upplevda sanning om sin uppväxt om inte annat.
Hon gör det fantastiskt bra mitt i allt det sorgliga, solkiga och hemska.
Berättelsen är i dagboksform som kastar oss mellan årtiondena i oordning. I bland bjuds vi bara på små fragment av en upplevelse, ibland längre historier. Allt vävs samman till en trovärdig och eländig helhet där syskonens gemenskap står för godheten.
Ett vackert språk om en ful uppväxt.
Jag blir verkligen berörd. Rörs till tårar många gånger samtidigt som jag fascineras av de insikter den då lilla flickan och nu vuxna kvinnan Felicia förmedlar. Hon berättar hudlöst om sina tankar och sina psykiska problem. Jag bara tänker att allt detta elände hon som barn och ända in i vuxen ålder har fått utstå ändå har gjort henne till en fantastisk människa.
Jag hoppas att hon kan inse det själv.
Jag tyckte MYCKET om boken som lästes med den äran av Julia Dufvenius och rekommenderar den med nöje.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar