måndag 31 mars 2014

Våga dra i nödbromsen och stoppa när det snurrar på för fort!

I fredags var jag i valet och kvalet om jag skulle skriva ett inlägg på Facebook, eller om jag bara skulle låta det bero. Men det kändes viktigt, kanske inte så mycket för min egen del. Jag hade en känsla av att det förhoppningsvis skulle kunna vara till hjälp för andra personer som var i en liknande situation som jag själv.

Jag fick en fantastisk respons på mitt inlägg och förstår att det här är ett ämne som är viktigt att lyfta. Därför väljer jag att göra det även här i bloggen. Ämnen kommer att beröras en hel del framöver då jag förstår att intresset och behovet är stort.

Så här skrev jag på min wall på Facebook i fredags den 28/4:
Jag drar i nödbromsen...
Jag har valt att vara både anställd och egenföretagare. En kombination som enligt mig har många fördelar. På senaste tiden har dock trycket varit extremt hårt på min arbetsplats då flera i personalen varit sjukskrivna samtidigt som arbetsbelastningen ökat med flera hundra procent.
Men jag är ju duktigt på det där med stress.
Jag föreläser om det.
Jag har i många år coachat chefer, medarbetare och privatpersoner och hjälpt dem att hantera stressfyllda situationer eller att komma tillbaka efter utbrändhet.
Jag försöker att leva som jag lär - men jag är ingen Wonder Woman även om dagens T-shirt vill påskina det .
Belastningen på min arbetsplats har varit i överkant länge, men de senaste månaderna har den peakat. Och jag har gjort det jag kan för att hantera, balansera och prioritera. By the book. Jag har:
* Prioriterat så mycket det bara går (inte lätt när det mesta är lika viktigt)
* Sänkt mina krav (ännu svårare då jag arbetar med människor)
* Tar hand om mig själv i form av: äta bra, röra på mig, har avslappningsövningar, tränar djupandning, prioriterar sömnen.
Säkert har det hjälpt mig en lång bit på vägen.
Men nu säger hjärnan och kroppen ifrån och jag märker det genom att:
* Minnet försämras - alltid mitt första tecken på att det har varit för mycket när jag inte kommer ihåg koden till telefonen eller om jag har borstat tänderna på morgonen.
* Jag sover dåligt.
* Kroppen är stressad/darrig
* Koncentrationssvårigheter
* Yrsel
*Illamående

Jag VET att jag skulle fortsätta att köra på i samma tempo säkert både veckor och kanske månader framöver. Men jag vet också att kroppen kommer att säga ifrån ännu tydligare längre fram om jag inte lyssnar nu. Och alla ni som jag har träffat på vägen som har gjort det - struntat i kroppens alla signaler och kört på för att ni vill vara en duktig kollega, världens bästa mamma (ja, det är oftast kvinnor det handlar om), den perfekta frun/sambon och den lyckade väninnan, ni har fått mig och förhoppningsvis även många andra att förstå att det inte är värt det. För vägen tillbaka från en total kollaps är varken lätt eller kort.

Jag skriver dessa rader, inte för att jag själv vill ha en massa sympati (eller kanske idiotförklaringar för att jag försätter mig i en sådan här situation och borde veta bättre) utan för att belysa frågan. Jag vet att vi är många som är engagerade i mycket som ibland ligger i gränslandet på vad kroppen och själen orkar med. Det är ok. Det är inte farligt att stressa - det finns till och med positiva hälsoeffekter av det. Det farliga är att inte ge sig tid till den återhämtning som kroppen och hjärnan behöver.
Min hjärna säger klart och tydligt åt mig att nu behöver jag koppla av.
Och även om det kanske tog lite längre tid för mig att dra i nödbromsen än vad hjärnan hade önskat, så har det fortfarande inte gått över styr.

Jag väljer att vara hemma från jobbet idag. Kanske blir det några dagar till. Det vet jag inte. Jag väljer också att göra sådant som min kropp och min hjärna mår bra av och som underlättar avkoppling. Strax ska jag gå ut en långsam promenad i solen och hälsa på våren.
Jag kommer inte att vara lika "alert" i de sociala medierna som tidigare. Facebook, Instagram, bloggar etc. triggar i gång hjärnan då det finns så mycket som intresserar mig. Hjärnan börjar direkt gå på högvarv och ser massor med nya möjligheter, spännande saker osv. Den behöver inte det just nu.
Men jag finns kvar. Bara lite mer sparsamt och när jag själv känner att det kan passa.

Jag vill uppmuntra alla er andra som känner att ni balanserar på gränsen att dra i er nödbroms. Genom att göra det i tid, som jag gör nu, kan en återhämtning gå snabbt och smidigt, under förutsättning att du inte brakar på i samma tempo direkt efteråt.
Du får tecknen när det börjar bli för mycket.
Vilka är de tecknen för just dig (de är olika)?
Vad kan du göra för att ta hand om dig?


Den respons jag fick på detta inlägg var helt makalös. Jag fick massor med igenkännande kommentarer på Facebook, PM, SMS och mejl från personer (till 95 % kvinnor) som kände igen sig. De flesta av dem hade inte dragit i nödbromsen i tid. De hade förstått för sent vad kroppen försökte uppmärksamma dem på.
Jag inser därför att det här något som verkligen behöver belysas. Det är något som är väldigt, väldigt galet om vi (oftast kvinnor) inte kan, vill eller förstår när det är dags att pausa lite.
Det verkar ligga en hel del skam och skuld bakom.
Är vi rädda för att ses som misslyckade om vi talar om att just nu är det lite för mycket?
Personligen så VET jag att för mig och i min situation handlar det inte om mig och/eller min oförmåga att hantera mitt arbete. För den som däremot har dåligt självkänsla kan det så klart kännas som ett misslyckande att inte "klara av sina arbetsuppgifter".


Att säga ifrån för att man inte "orkar" är inte skamligt - det är sunt och friskt. Det är inte ett misslyckande - det är en förutsättning för att lyckas.
Jag är inte en Wonder Woman - eller så är det just det vi är allihopa, om vi hjälps åt med att se till att vi alla mår  bra, tar hand om oss och pausar lite nu och då om och när vi behöver.
Jag tar det lugnt några dagar och väntar in kroppen och knoppen.

Vi är alla Wonder Women and Men

2 kommentarer:

  1. Bra gjort av dig. Önskar alla hade den möjligheten, att dra i nödbromsen alltså. Är utbränd och jag försökte verkligen stoppa. Dels genom att vara hemma ibland, men då ringse de från jobbet och frågade om jag kommer i morrn. Jag pratade med arbetsgivaren, flera gånger om att jag ville gå ner i tid. Inget hände.. Jag jobbade också med människor, handikappade. Om inte jag var där så fick någon annan gå dubbelskift. Ja du förstår kanske vilket dåligt samvete man fick då. Det är hemskt att det ska behöva vara såhär idag. Allt fler bränner ut sig och då är man sedan inte alls intressant på arbetsmarknaden efter det. INGEN anställer en person som inte klarar ett högt, stressigt tempo.
    Vart är vi på väg?
    Yvonne

    SvaraRadera
  2. Underbart, Ulrika!
    Det fascinerande är att jag drog i min nödbroms ungefär samtidigt. Jag har dragit mig tillbaka från allt som inte är nödvändigt. Nu är det kost, träning, meditation och massor med vila som gäller. Jag har skippat alla måsten och fokuserar mer på att bara göra det som jag känner för för stunden. Sociala medier har jag dragit ner på väldigt mycket vilket har varit så skönt. Idag är jag väldigt nöjd över min träningsvärk i ryggen. mina nedre ryggmuskler känns väldigt biffiga. :)

    Tänk vad vi kommer rocka till sommaren. :)

    Kram och ta hand om dig! (Tänkte skriva att jag skickar energi men jag skippar det nu och behåller den lilla energi jag har.)

    SvaraRadera

Related Posts Plugin for WordPress, Blogger...